Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1870, sida 2

— IIa! — Nå och kalaset? — Tårtor, apelsiner, gelte och räckor — Några kavaljerer på balen? — Vi dansade med hvarandra naturligtvis, sir. Men några at flickorna lekte att de voro sina bröder. Åh, det var så roligt! — Lekte någon att vara — — — Att vara ni? Ja visst! utropar Rosa skrattande. — Det var det första vi gjorde. — Jag hoppas att hon gjorde det bra, sade Edwin något tvifvelaktigt. — Åh! ypperligt! — Jag ville inte dansa med er, förstår ni väl. Edwin tycks knappt förstå det och anhåller att få veta orsaken. — Emedan jag var så ledsen vid er, svarar Rosa. Men hon tillägger hastigt och urskuldande, då hon ser ett uttryck af missnöje i hans ansigte: — Käre Eddy, ni var ju likaså ledsen vid mig. — Sade jag det, Rosa? — Säga det! Säger ni nånsin det? Nej, ni visade det endast. Åh, hon gjorde det så bra! utropar Rosa plötsligt förtjust öfver sin qvinlige trolofvade från gårdagen. — Det förefaller mig som hon måtte vara en impertinent flickunge, säger Edwin Drood. — Och sålunda, Pussy, har ni tillbragt er sista födelsedag i detta gamla hus. — Ack ja! Rosa ihopknäpper sina händer, blickar nedåt med en suck och skakar på hufvudet. — Ni tycks vara ledsen, Rosa. — Jag är ledsen för det gamla stäilets skull. Det förefaller mig som det skall sakna mig, då jag har rest så långt bort 3å ung.