Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1870, sida 2

grafvar, att barnen i Cloisterham uppdrifva salad i stostet efter abboter och abbedissor, samt göra lerklumpar af munkar och nunnor, medan hvarje plogkarl på dess närliggande åkerfält bevisar fordom mäktiga lord-skattmästare, erkebiskopar, biskopar och dylika samma uppmärksamhet, som jätten i sagan önskade visa sin objudne gäst, och mal deras ben för att bereda sitt bröd. Cloisterham är en halfsofvande stad, hvars innevånare, med en mera besynnerlig än sällsynt orimlighet, tyckas tro att alla dess förändringar tillhöra det förflutna, samt att inga dylika förestå. En besynnerlig moral, härledd från ålderdomen, dock äldre än hvarje spårad ålderdom. Gatorna i Cloisterham äro så tysta (eburu färdiga att genljuda vid den minsta anledning), att markiserna framför dess salubodar knappt våga fläkta i sunnanvinden, medan de solbrända landstrykare, som passera förbi, påskynda sin lunk, för att desto fortare komma utom gränserna af dess nedtryckande vördnadsvärdhet. Detta är ej serdeles svårt, emedan Cloisterhams gator utgöra föga mera än en trång gata, genom hvilken ni kommer in och passerar ut genom staden; återstoden består till större delen af dystra gårdar, försedda med en pump och utan genomgång, — med undantag af domkyrkoinhägnaden samt den stenlagda gården till en qväkareboning, till särg och form mycket lik en qväkerskas mössa, borta i en skuggrik vrå. Med ett ord Cloisterham är en stad sedan en förgången tid, med sin hesa domtkyrkoklocka, sina hesa kajor sväfvande omkring kyrkotornet, och sina ännu he