Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1870, sida 2

TLÄIHCIfUTIIA LHAT Dagl. AUCH. meadclår hufvudinnehället af den nyaste nyliberala skrifvelsen, och det framgår deraf, att sällskapet önskar det folkmötena skola åter bringas till lif samt att de, i stället att afhandla alla möjliga föremål för menskligt vetande, skola inskränka sig till ett mindre antal frågor, hvilka betinnas så formulerade, att mötena må kunna, utan vidare besvär, antaga dessa såsom sina resolutioner, ett förfarande, som vittnar om ett praktiskt sinne och god beräkning. Dessa frågor och blifvande resolutioner äro, enligt D. A, följande: 1) att vid afgörande af statens och kommunens angelägenheter personligheten måtte tillerkännas den rätt, som henne tillkommer; 2) att den frihet att dyrka Gud enligt hvars och ens s mvete, hvilken grundlagen tillförsäkrar hvarje svensk medborgare, måtte varda en sanning och att de särskilda fordringar, som inskränka denna frihet, måtte upphäfvas 3) att öfverflödiga embeten och tjenster måtte indragas samt att sjelfstyrelsen, till hvilken vår tidsålder sträfvar, må vinna utveckling; 4) att jordbruket bör befrias från de skatter och onera, som företrädesvis eller uteslutande trycka större delen at den svenska: jorden och derigenom hindra jordbrukets kraftiga uppblomstring. samt att, så vidt möjligt, all skatt bör fördelas på rikets. samtliga medborgare efter hvars och ens förmåga att betala; 5) att folkundervisningen bör så ordnas, att en sannt medborgerlig bildning sprides äfven till s barnen i den sattiges koja; ö 6) att landets försvar bör grundas på folkbeväpning, hvilket är enda medlet att göra det betryggande för vårt vidsträckta område, samt dd 7) att strafflagen bör mildras, långsamheten i rättsskipningen afhjelpas och att den anklagade i; vårt, likasom i alla andra länder, bör erhålla en försvarare. Man behöfver icke vara , nyliberal för att godkänna det mesta i dessa satser,! enär de stått på de gammalliberales pro-. gram sedan fiera årtionden tillbaka. Ätskilliga af dem äro ock så sväfvande, att de kunna accepteras af hvem det vara må. Hvem kan ej, exempelvis, svara ja dertill, att ,, personligheten måtte tillerkännas den rätt henne tillkommer. Men skiljaktigheten uppstår, när man vill besvara frågan: huru stor rätt tillkommer personligheten? Och huru långt skall begreppet , personlighet i politisk mening utsträckas? Eller gifves här ingen begränsning? — I sednare fall gå konseqvenserna långt utöfver de nyliberalas egna åsigter, försåvidt de blifvit ännu uttalade. Särskildt bör erinras, att personlighet väl ej kan frånkännas qvinnan, men om de: politiska rättigheternas utsträckning till henne hafva de nyliberala ännu ej velat; tala. Ställer man sig på ideell eller teoretisk! grund, bör man icke skygga tillbaka för de yttersta konseqvenserna af sina principer. Ställer man sig åter på praktiskpolitisk grund, bör man mera än de nyliberala beakta den gradvisa utvecklingen. Ett fullt genomförande aft religionsfrihetens princip är utan tvifvel ett önskningsmål af stor vigt, hvarom de gammalliberala gerna förena sig. Kunde sällskapet för denna åsigt vinna äfven den svenska allmogen, vore det en god sak. Indragningen af ,öfverflödiga embeten — hvem är ej med derom? Men skiljaktigheten uppstår, när man skall bestämma hvilka embeten, som äro öfverflödiga. Sjelfstyrelsens utveckling är utan tvifvel en af vår tids största uppgister. Undanrödjandet från jordbruket af sådana skatter och onera, som hindra dess kraftiga uppblomstring, är ett fullt befogadt anspråk. Här bör man dock skilja mellan ,skatter och ,,onera. De förra hafva ingått i egendomarnas köp, och kan det alltså aldrig blifva rättvist! att förvandla dem till en allmän inkomstskatt, i fall detta är meningen med slutorden: ,att skatt bör fördelas på rikets; samtliga medborgare efter hvars och ens förmåga att betalak. I öfrigt torde ,förmågan att betala blifva en ganska betänklig beskattningsgrund. Slösaren, som lefver upp många tusen rdr om året, skall bestämdt bedyra sig ega mindre , förmåga att betala än den sparsamme, som lägger sig något till godo på långt mindre inkomst. Är det då dessa besparingar, som böra! företrädesvis uttaxeras? Visserligen kunde en sådan praxis vara fördelaktig för de oordentlige; men det lärer väl ej vara de nyliberales mening. Satserna om folkundervisningen och solkbeväpningen äro demokratiska satser, som skola, hoppas vi, intränga alltmer i det allmänna medvetandet. Äsven den uttalade åsigten om strafflagen och behofvet af en försvarare för den anklagade biträda vi af allt hjerta och önska, att de nyliberale måtte förmå bringa denna sin mening till verkställighet. Såsom man finner äro de uppställda satserna sådana, att ej blott ,,folkmöten, utan ock mycket annat beskedligt folk, som de nyliiberale ej vilja vidkännas, kunna om dem i det våsentliga förena sig. Men då — torde man svara — kunnen I ju ock ansluta eder till det nyliberala sällskapet? Derför torde dock rätt många komma att betacka sig, och detta af det skäl, att ett sällskap, eller parti, bestämmes ej blott af de satser, mer eller mindre sväfvande, l 4 ; som det skrifver på sin fana, utan ock af åtskilligt annat. Dit hör t. ex. det sätt, hvarpå sällskapet vill genomföra sina åsigter, den moraliska karakteren af deras handlingar samt af — deras ledande personligheter.