12 ra Aa RA 21 — —H Saldanha? Öch hvad har föranledt dennn omhvälsning, som hotar att ställa Portuga i-Ji samma led, som de sydamerikanska re spabliker, i hvilka den ena regeringen af -sätter den andra med tillhjely af bajonet yr terna? Vi skola i korthet försöka att besvars t dessa frågor. Det har redan länge före s funnits jäsning i Portugal. Saken är så sill vida af intresse, som en man står i 3. sbetsen för agitationen, hvilken tillhör den pyreneiska halföns äldsta och lidelsefullaIste militära politici och agitatorer. IIertigen af Saldanha måste nu vara mellan 80 å 90 år gammal; några tidningar uppgifva, att han är född 1780. I sin ungdom slöt han sig till det franska (napoleonska) partiet i landet och kämpade mot engelsmännen, som 1810 förde honom som fånge till England. Han fick rättighet att resa till Brasilien, der han inträdde i krigstjenst. Sednare återvände han till Portugal, der han efter restaurationen vann snar besordran. År 1825 var han redan utrikesminister. Den del, som han tog i det , inbördes krig, som följde på Donna Maria da Glorias upphöjelse på tronen, förvärfvade honom utomordentlig popularitet i armåen. Saldanha var en djerf och lycklig anförare; han ledde de operationer, som förde till Lissabons öfverlemnande och till den konvention, genom hvilken Don MiIguel afsade sig tronen. Hertigen har .J emellertid alltid visat stor benägenhet för pronunciamentos och upprorsförsök. Kort efter drottningens giftermål år 1836, deltog han i en uppresning, som misslyckasdes, hvarefter han måste gå i en landsflykt, som räckte tills år 1845, då en ny srerolt återförde hans parti till makten. sÄr 1851 grep han åter till svärdet för att störta ministören Cabral, hvilken två år förut hade undanträngt Saldanha. Nu var Saldanha icke lycklig, ban blef slagen och var nästan öfvergifven af alla sina anhängare, då staden Oporto förklarade sig för honom, hvarefter han i triumf återvände till Lissabon. At det anförda finner man lätt, att då Saldanha nu störtat det förra kabinettet, är denna bedrift icke något nytt, hvarken för honom, eller för landet. Sådane personer som Saldanha kunna framför allt icke vara utan makt och verksamhet. Tills November 1869 var Saldanha portugisisk ambassadör i Paris, der han behandlades med utmärkelse. I början af December förlidet år företog han en resa till Cintra, der han synes ha ifrigt sysselsatt sig med den portugisiska inrikespolitiken. Hans gamla lust att störta kabinetter och inrycka i Lissabon som ,triumfator blef satt på ett oemotståndligt prof genom den omständigheten, att hertigen af Loul6, som stod i spetsen för regeringen och sades fullständigt beherrska den unge konung Luis (född 1838), var i högsta grad impopulär, både hos folket och inom armen. Så snart man hade erfarit, att Saldanha var i landet, slöto sig alla missbelåtna tillsamman. Den 1 December (årsdagen efter revolutionen år 1640, då huset Braganza kom på tronen) blef firad i Lissabon som en nationalfest. Vid detta tillfälle ropade folket: ,lefve! för den nationella sjelfständigheten och för hertigen af Saldanha. Polisen blandade sig i denna demonstration, hvilket ökade den allmänna bitterheten. Plakater blefvo uppslagna på gathörnen, i hvilka Saldanha — ,,den gamle stridsmannen — uppmanades att jaga bort den förhatade, polisregeringen, samt att göra en statskupp. Den 5 December kom Saldanha till Lissabon, der en del af armåns officerare gjorde honom sin uppvaktning och uppläste en protest emot de förnärmelser, som polisen tillfogat hertigens vänner. Saldanha mottog en liknande adress från en aflandets högsta domstolar. Detta föranledde hertigen att utbedja sig en audiens hos konungen, i hvilken han skildrade den allmänna sinnesstämningen och bad honom afskeda ministören Loul samt benåda de officerare, som blitvit straffade för att hafva deltagit i demonstrationer mot Loul. Konungen svarade i vrede, att Loul hade hans fulla förtroende, och att han (Saldanha) kunde behålla sina råd för sig sjelf. Sedan den tiden har oppositionspartiet ansett Saldanha som sin blifvande hämnare och räddare. I ett bref (af den 16 December 1869) till tidningarne förklarade han, det han ej ville bruka våld, ehuru det hade varit en lätt sak för honom att åstadkomma en statskupp och bemäktiga sig hufvudstaden, men att han hoppades på bättre tider. Tillika antydde Saldanha, att de flesta trupperna stodo på hans sida. Ministåren besvarade denna skrifvelse med att oförtöfvadt beordra honom tillbaka till sin post som ambassadör i Paris, men hertigen begärde afsked och förklarade, att han skulle qvarstanna der han var. I Januari antöll Saldanha ånyo sin motståndare Loulö häftigt i pressen och på allmänna möten. At det förstnämnda telegrammet finner man, att han ansett tidpunkten gynnsam för att använda våld och att ställa sig i spetsen för den missbelåtna delen af armn. Utan tvifrel har konung Luis genom Saldanhas seger kommit i en högst obehaglig ställning. Den omständigheten att Saldanha är benägen för en union med Spanien och står i nära förbindelse med unionisterna i Madrid, gifver den nu inträffade händelsen i Lissabon en viss politisk betydelse. —1 — FF82 eV