Protestantiskt kyrkomöte i Newyork. I Efter Times meddela vi nedanståendsartikel, som förtjenar uppmärksammas äf ven af den skandinaviska Nordens prote stanter. Som man skall finna är här frågom ingenting mindre än ett stort möte vid hvilket man hoppas få se ombud frår protestantiska kyrkor och menigheter i allt Jordens länder samlade för att stärka der känsla at enhet i religiösa grundsatser ocl sissuppsattning, hvilken, trots alla större eller smärre skiljaktigheter, förefinnes mellan dem, som i vård emottagit reformationens dyrbara arf och som inse, att mensklighetens framtid, hennes utveckling till frihet, upplysning och sedlighet, är oskiljaktigt förbunden med dessa grundsatsers bevarande och upprätthållande gentemot det anfall, hvartill påfvedömet nu uppbjuder sina sista krafter. Man hoppas — och säkerligen icke förgäfves — att den enhetstanke, som genom detta möte skall förverkligas, ej skall sakna sympatier i Gustaf II Adolfs land, hvars folk utfört så lysande hjeltebedrifter i protestantismens tjenst. Artikeln har följande lydelse: Täflingsstrid mellan teologer har ofta varit den första orsaken till stora händelser. Det kan verkligen inträffa, att påfvedömets äregirighet, som i Rom sammanfört hela den katolska verldens hierarki, skall få ett inflytande på protestantismen, hvarom vatikanen icke drömt. Knappt skall den nya stora dogmen vara förkunnad för romerska verlden, knappt skall den påfliga ofelbarhetens vänner och fiender i Rom hafva skingrat sig — förrän den civiliserade verldens protestantism skall samlas å en plats, helt olika deras samlingsplats, i det mest olika syfte och under helt andra förhållanden — samlas, icke för alt, såsom fordom, noga bestämma gränserna mot sekteriska samfund, utan för att uttala de väsendtliga hufvudpunkter för en union, i hvilka den stora massan af protestanter äro eniga. Samlingsplatsen är icke opassande vald: den folkrikaste och mägtigaste stad i den nya verlden bjuder hjertligt välkomne sändebuden från den protestantiska kristendomen, sammankallade till en generalkonterens för edet evangeliska förbundet hösten 1870. Ehuru kallelsen utgått från nämnda förbund, skall mötet icke uteslutande bestå af dess medlemmar, utan kommer att understödjas genom närvaron och sympatierna af de mest framstående representanter för protestantismen i Europa och Amerika. De föregående möten, som föranstaltats af förbundet sedan dess stiftelse 1846, hafva varit fem till antalet och hållna i medelpunkterna för det europeiska tankelifvet: i London, Paris, Berlin, Gönåve och Amsterdam. I det sistnämnda, hållet 1867, medförde de amerikanska sändebuden en inbjudning från Newyork, hvilken emottogs med glädje, och ehuru sammankomsten på grund at oförutsedda hinder blef uppskjuten ett år utöfver den fastställda tiden, har detta uppskof icke blifvit utan betydelse, ty mötet har nu fått tillfälle att fälla sin dom öfver hvad konciliet i Rom uträttat och icke uträttat. Bossuet, den ryktbare franske prelaten, katolicismens mest talangfulle kämpe i 17:de århundradet, hänvisade på den inom protestantismen rådande splittringen, för att deraf draga ett bevis till förmån för den oföränderliga och ofelbara kyrkan. Allteftersom åren gått, bar detta bevis blifvit! mindre och mindre bevisande. Splittringen inom den katolska kyrkan är på djupet större och oläkligare än inom protestantismen, och påfvedömets sista försök att stifta endrägt inom det heliga färahuset har hitintills endast visat sina frukter deruti, att bevisen för denna oenighet blifvit offentliggjorda. Å andra sidan har det varit protestantismens sträfvan, särdeles under det sistförflutna fjerdedels århundradet, att utplåna gränserna mellan de religiösa partierna, att fasthälla med ökad styrka de stora stödjepunkterna för enighet och lägga allt mindre vigt på de oväsendtliga differenssunkterna Betvaelgan