Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1870, sida 2

Bossons, namn, och bjöd oss lägga till. Mitt svar, att vi hade fienden tätt efter, akiade han icke på, utan jag måste lägga till... — Jösse Bosson? — sporde Nils — är han höfvidsman på Tranan? — Ja, är han så — svarade Brodde — men nu ligger han för ankar hos presten i Reso, der han, som vi trodde, fick sin bane samma natt, som vi togo de båda jungfrurna. Han hade dock icke fått värre hugg, än att ban ännu lefver och gilvit riddaren som var ombord fullmakt att taga de fångar, hvilka vi förde på Tranan. — Guds död, Brodde ...hvad var den riddarens namn? — Jost von Bardenvleth! ... Nils bleknade vid detta namn. Nu var då de arma fångarnas öde afgjordt, så vida icke ett underverk skedde, och man ännu i rätta stunden kunde hinna det fartyg, som förde dem och deras usle, hjertlöse förföljare ombord. Tilldragelsen i stugan vid Altuna kyrka stod framför Nils i hela sin förfärliga sanning, och han greps af så häftig och öfverväldigande smärta, som om han sjelf varit bunden vid dödsträdet och sakta stekts öfver kolelden. Det var, som om flammorna från densamma omhvärft hans hufvud och velat qväfva honom. Sjelfva Brodde for förskräckt tillbaka vid åsynen af den förfärliga verkan, som blotta uttalandet af riddarens namn utöfvade på Nils, och han skyndade derför att tillägga: — Varen tröst, herr Nils... vi skola med detta färtyg taga riddarens skuta så säkert, som att jag vill gå i döden med eder... — Och huru? — sporde Nils, mera med blicken än med ord, ty hans stämma var så dof och kort, som om Hjorten sjunkit under hans fötter och han redan gitvit allt hopp förloradt. — Riddaren lade sig för ankar i sundet — återtog Brodde — och om jag ej bedrager mig,