Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1870, sida 2

Nils betänkte sig en stund. För honom var hvarje ögonblicks uppskof detsamma som att låta honom lida alla sträckbänkens qval. Han föreställde sig så lifligt den fara, som hängde öfver de båda jungfrurna i riddar Josts person, väl icke till följd af någon närmare kännedom om honom, men emedan han hyste en instinktlik afsky för en man, som kunde med kallt blod martera en värnlös qvinna till döds och sedan med fräck panna vältra afskyn derför från sig på en oskyldig. En sådan man var i hans ögon i stånd till hvilken handling som helst, och blott det, att riddaren fått reda på jungfrurnas bortröfvande och visat sig så angelägen att få dem i sitt våld, att han derför skaffat sig fullmakt af tribytaren, hvilken Thord Carlsson fällde på Reso kyrkogård, — ensamt detta var tillräckligt att för honom måla de bortröfvades ställning i de svartaste färger. Men just till följd häraf fann han också lätt sanningen af Broddes anmärkning, att den samvetslöse riddaren hellre skulle dränka både sig och sina offer i hafsens djup, än låta dem ryckas ifrån sig. Derför betvang han stormen inom sig och gaf sitt bifall till det framkastade förslaget, sägande, i det han oroligt gick fram och åter öfver däcket: — Må du råda härutinnan, Brodde, men ve dig, , Om... Han hejdade sig, innan han fullt uttalat meningen, och skyndade att skifta svennerna, hvilka som skulle gå ombord på Tranan och hvilka som skulle stanna på Hjorten. Sedan detta var gjordt, gick det i en hast att sätta fartygen i stånd, och det dröjde icke länge, förr än Hjorten åter utbredde sina segel för att kryssa sig upp mot vinden till den nordöstra udden af ön. När man hunnit detta ställe, och fartyget fält ankar, var solen redan nedgången, och hafvet glänste rödt i aftonrodnadens sken. Nils stod otålig vid relingen, innan båten väl blef i ordning och de två svennerna, som dertill blifvit utsedda,