Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1870, sida 3

om jag känner till den riktiga blandninen? Ni betalar ju derester, sockret mitt, ör ni inte? Hon blåser på pipan medan hon talar; lrager några tag och inandas mycket af less innehåll. — Åh, stackare jag, mina lungor ä svaga, nina lungor ä dåliga. De ä nästan i ordling åt er nu. Åh, stackare jag, stackare ag, min arma hand darrar som ville den alla af! Jag ser er börja vakna, och ag stackare säger till mig sjelf, jag ska söra i ordning en till åt honom, och han ska nog komma ihåg priset på opium och betala derefter. Åh, mitt stackars hufvud! Jag gör mina pipor af gamla pennyäckflaskor, ser ni, sockret mitt — de här å en — och jag sätter in ett munstycke så här, och jag tar min blandning ur den här fingerborgen med den bär lilla hornskeden och fyller så här. Åh mina stackars nerver! Jag blef ofta blixt full för sexton är sen, innan jag börja på med do här; men de här skadar mig nästan inte alls. Och de förtar hungern lika bra som sofvel, sockret mitt. Hon räcker honom den nästan tömda pipan och sjunker tillbaka på bädden med ansigtet nedåt. Å Han raglar upp från sängen, lägger pipan på spiselhällen, drager undan den trasiga gardimen och betraktar med vämjelse sina tro kamrater. Han iakttager att opiiruset hos qvinnan framkallat en besynnerlig likhet mellan benne och kinesen. Formen af bans kind, öga och tinning, samt hans färg, återfinnas hos henne. Sagds kines stretar konvulsiviskt med en af sina många vudar eller afgrundsandar måhända och ståvkar förfärligt. Lascaren