Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1870, sida 2

glans, väl strålade ädelstenarne med en eld, som i och för sig kunde förtrolla ett menniskohjerta, äfven om icke den i smycket inneboende kraften utöfvat sitt välde, men all denna herrlighet kunde dock icke utplåna ur ynglingens själ de dystra, svarta skuggor, hvilka liksom bildade hyendet för detsamma. Fastmera frammanades hos honom dervid minnet af en man, som ej blott genom det djupa och lifliga intryck, han gjort på ynglingen de gångor, då han kommit i en omedelbar och personlig beröring med honom, utan ännu mer genom de lärdomar och de böjelser, hvilka utan att han sjelf visste det blifvit hos honom inplantade genom biskop Thomas, vunnit i hans själ en plats och en betydelse, högre nästan än hvarje helgons. Detta minne, storheten af Engelbrekts bragder och den kärlek som för honom brunnit och brann hos hvarje man med ett svenskt hjerta i bröstet, — detta var ock ett smycke, som kunde verka förtrollande, och ett smycke af en högre, af en ovansklig glans. Det tycktes honom, när han i tankarne stälde bredvid hvarandra dessa båda, som om det ena dragit ned till jorden, det ardra till himmelen, och huru kunde han väl dröja i valet mellan dessa båda? Sådan var den tanke, som uttalade sig i ett leende vid påminnelsen om, huru högt värde morfadren satt på det kostbara halsbandet. — Du känner till historien om min morfaders halsband, sven? — sporde Nils, vändande sig om mot rormannen. — Något — genmälte svennen — så mycket åtminstone, att jag fruktar det mera än djefvulsrännan derborta! — Så har du i den saken kommit längre, än mången annan! — yttrade Nils. — Ju mera andra fikat derefter, och ju längre de kunnat gå för att vinna det, desto mera har jag förbannat det, och det synes mig i min enfald, som om det hvilade mera förbannelse, än