Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1870, sida 2

— Jag var med eder morsader, herr Nils — svarade svennen, och hans ton var nu en annan. Så väl denna omständighet, som nämnandet af morsadrens namn förde Nils Bossons tankar i en ny riktning, och han påminde sig svennens ord, då han steg till rodret, att hans morfader just i det farliga sundet förlorat det halsband, som han sedan testamenterat jemte sitt namn åt sin dotterson. En hel verld af nya bilder och skepnader dök i detsamma upp för hans inre åskådning. Morfadren, den stränge, bistre sjöröfvaren och vid hans sida den blida skepnaden af hans ädla moder, fru Karin stodo liksom på ömse sidor om det kostbara halsbandet, hvars stenar han kände trycka under liftröjan, rundt omkring sin hals. Men den gråe riddaren pekade med sin jernhandskade hand på smycket, medan modren med ett leende visade mot höjden, och ett vemodigt leende drog dervid öfver ungersvennens anlete, tydande på hvad som föregick inom honom. Detta halsband, som Nils burit utan att veta det och således äfven utan att veta, huru länge, men som han så oförmodadt funnit i sin liftröja efter den sista striden mot sin farbroder, herr Nils Stensson, hade ingalunda hos honom framkallat den njutning och inre lycka, som han drömt om, innan han ännu visste, huru han skulle komma i besittning af detsamma. Och de tilldragelser, som låÅgo emellan hans första mottagande af morfadrens testamente vid modrens sjuksäng, och åsynen af dess föremål på stridslältet vid Norrköping, de handlingar af blod och brott, de vilda lustar, som blotta vetskapen om smyckets fördolda egenskaper väckt till lif, lustar, för hvilka vänskap, frändskap, allt hvad jordlifvet eger högt och heligt gälde intet, — detta hade hos ynglingen snarare framkallat en viss skygghet för det morfaderliga klenodiet, än eggat honom att komma i åtnjutande deraf. Väl lyste det blanka guldet af en förförisk