sredes på qvarnar af ryggar, ben och huf vuden eller affall från torskfiskerierna Finmarken, vinner årligen allt större af sättning, isynnerhet i Tyskland och Frank rike, efterhand som den peruvianska gua non uttömes. Ole Bull är outtröttlig borta i Amerik: i att samla bidrag till det ofta omtalad monumentet på Harald Ilärfagers graf hvilket skall resas år 1872 eller 1,000 å efter det Norges rike blef samladt till e stat. I flera privatbref har hitkommi Ole Bulls inbjudning till en subskriptior af 1 dollar, hvilken inbjudning på baksidan innehåller en fotografi af det redar projekterade monumentet, och det kan icke nekas, att idgen är ganska käck: på der af vilda böhjor kringflutna grafhögen äl upprest ett högt fyrtorn, och öfver lanternan står den gamle hjeltekonungen med lyftadt svärd och i full rustning; det norska lejonet med hillebarden och kung Haralds namnchiffer hvilar vid monumentets bas; sjöfoglar svärma deromkring Men olyckligtvis ligger konungens grafhög, hvars bautasten ännu är bevarad, icke så nära hatvet, att ett fyrtorn på densamma kan vara af någon nytta för de sjöfarande. Emellertid anslår denna käcka tanke, som förenar det nyttiga med det sköna, så mycket här i landet, att man hoppas, det de norske amerikanare, bvilka gifvit penningar till monumentet, skola tillåta, att detsamma, i stället för att resas på kung IIaralds graf, flyttas till det närbelägna Jeedderen, der man just nu umgås med planen att uppresa ett fyrtorn. Vi rusta oss till att fira den sjuttonde Maj med glans denna gång, då det nemligen är 25 (egentligen 26) år sedan vi erhöllo vår egen flagga. Så förberedes bl. a. en ofantlig procession af eleverna i stadens alla skolor, hvar med sin fana. Våren kommer nu med stora steg. Isen bar under sednaste veckan gått upp på alla insjöarne.