Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

— IIell eder, Nils Bosson — ropade nu femtio profva röster — vi följa eder i döden, hell, he Under allt detta hade hvarken Nils eller svennerne märkt, huru fartyget drefs fram med ökad fart öfver den större yta som utbredde sig mellan den nyss omnämnda bergudden och det farliga stället; icke beller, huru det nu fick en helt ny och främmande rörelse. Det var som om Hjorten efter sin flykt öfver den öppnare slätten med ens kommit in i ett snår, der han stannat, stängd på alla sidor, stampat af otålighet och slutligen spänt musklorna till ett förtvifladt språng. — Sen upp på skepparen, svenner — hördes då rormannens kraftiga stämma, mera befsallande och skarp, än man var van att höra henne. Nu upplöste sig hopen, och man kastade blickarne omkring, medan några skyndade att taga vara på skepparen. Emot norr sträckte sig öfver hela den på detta ställe breda sjärden ett grund, fullsatt med större och mindre klippblock, mot hvilka vågorna bröto sig med ett förfärligt dån, under det att på babords sida en naken klipparm skjöt fram hög och skarp ända intill fartyget, så att detta tycktes hvarje ögonblick böra haka sig fast eller krossas mot dess väldiga kanter och hvassa utsprång. Nils stod qvar vid rodret, svennerne stälde sig utmed styrbords reling. Alla iakttogo tystnad. Det var, som om en ande hviskat i hvarje mans öra, att nu var det farliga ögonblicket inne. Rormannen stod starkt framåtlutad och hans blick tycktes vilja klyfva luften, så genomträngande var den. Hela hans kraft liksom utgöt sig i hans öga och arm. (Forts.)