Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 3

rinner upp i morgon... Jag menar, att Tranan, om hon är här, skall ej under de timmarna hinna längre undan. oss, än som hon nu är. Nils betänkte sig ej. länge. Han ropade fram för sig allt manskapet ombord. — Finnes någon — sporde han — som känner till denna farled, och vill åtaga sig att föra Hjorten fram, fast natt och mörker faller på? En allmän tystnad inträdde, men en bland dem som stod längst bakom, en lång bredaxlad sven, trängde sig fram. : — Jag skulle väl kunna åtaga mig det värfvet — sade han med en djup, skråflig stämma. — Du? — sporde Nils förvånad — har du seglat i dessa farvatten! — Jo, jo — genmälte svennen — jag var en gång med riddar Sven Sture på den tiden, då han och Riddar Knut Bosson rådde öfver Bottnen, och då gälde det att känna hvarje vinkel och vrå i dessa vatten, helst sedan drottning Margareta fick på sin sida en och annan af dem, hvilka voro Guds vänner och allas fiender. Svennen hade stuckit de båda flikarne af klädeshufvan, som hängde ned öfver bröstet, tvärt öfver ansigtet bakom öronen, så att knappast mera syntes af detta än ögonen, hvilka blickade så lugnt och tvärsäkert fram under de buskiga ögonbrynen. Nils brann af otålighet att få saken afgjord, men å en annan sida ville han ej genom en oförsigtighet beröfva sig hoppet att kunna gå i land med sitt företag, och derför sade han tvekande till svennen: — Många år hafva dock gått, sedan dess, sven ... du kan hafva glömt... — Nej! — afbröt svennen ifrigt — jag har för många resor och i svårare väder än detta, fast det nog torde friska upp till natten, seglat