Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 3

öfver till nordostlig. Thord seglade förut. När han kommit ut genom den södra vinkeln af den ofvannämnda triangeln mellan Rinnito-ön i vester och Kukkarokiwi i öster, höll han rätt söderut. Nils såg honom utanför Tunnäs udde på. kusten af Payos-ön, men förlorade honom ur sigte när han styrde inåt sundet söder om Rinnito. Vinden fortfor att vara god, och Hjorten, det: var namnet på Nils Bossons fartyg, dansade fram mellan do hundrade öarne och skären. Allas ögon spanade efter fribytarseglet, men dagen förgick, utan att man sett en skymt deraf. Men emedan de seglat fram och åter mellan sunden, öfverallt der en köl kunde gå fram, så hade de ej hunnit långt ut. Just i solnedgången strök fartyget förbi en stel klippvägg och styrmannen stod i begrepp att böja af inåt ett sund, som vid första anblicken visade utseendet af en smal hafsvik, alldeles kringstängd af höga och kala klippor. Längst bort mot vester tillkännagaf dock det yrande skummet af vågorna, att de trängde sig. fram mellan klippväggarne till en öppnare rymd. — Har ej Tranan flugit in i denna skrefva, så finna vi henne ej i natt — sade styrmannen och kastade en spörjande blick på Nils Bosson, som stod tätt vid hans sida i akterstäfven med blicken skarpt fästad på den tafla, som nu öppnade sig. Ett par ögonblick förflöto, så hördes åter styrmannens röst. — Här är en väg, som ej är att leka med — sade han — låta vi Hjorten hoppa ditin, så kommer: han ej ut i natt... Sägen derför eder vilja, herr Nils, innan vi vända der rätt in, ty sedan hafva vi intet val... — Känner du farvattnet? — sporde Nils kort och bestämdt. — Jag känner det väl, herre, men nattetid har jag aldrig gått denna vägen, och viljen I lyda mitt råd, så lägga vi oss här för ankar, tills sol