Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 3

skönja de fräsande vågornas hvita hjessor, och den uppjagade inbillningen, som förstorar allt, var genast färdig att der se hvita vålnader af förolyckade sjöfarande, som tumlade om i vild dans, aktande på att vinna nya stallbröder i sin dödliga lek. i En allmän räddhåga fattade alla dessa män, af hvilka ingen enda egentligen visste hvad fruktan ville säga. Men här pröfvades deras mod på ett alldeles oväntadt sätt, och det är ofta så, att man öfverväldigas af den ringare fara, som man icke känner, under det man med öppen panna bjuder spetsen mot en vida större, men som är liksom en gammal bekant. Till slut grepos de af en känsla som var beslägtad med förtviflan. De ville väl strida till sista blodsdroppen för herr Nils, men att föras till afgrunden, som en skock oskäliga djur, — deremot uppreste sig hela deras inre. Så försvann den sista skymten af dagsljus. Det var mörkt rundtomkring, och man hörde, huru vinden pressade sig fram mellan klippväggarne, och huru det suckade och gnisslade i fartygets tackel och tåg. Då började en hviskning gå från man till man, den blef allt starkare, allt högre, det lät som ett lejons rytande, innan det sliter de fängslande tågen och reser sig i otämjelig kraft och vrede. Slutligen nalkades en af dem det ställe akterut kelt nära svennen, som stod vid rodret, der Nils Bosson befann sig. Denne stod med armen stödd mot relingen och hade icke öra för annat än vågornas dån och det egna ljudet af fartyget, när det strök fram öfver deras ryggar, hoppande upp och ned, liksom ville det göra skäl för sitt namn. (Forts.)