Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 2

— Nils ...! Säg ut, Karin! — Han synes mig gå den väg, som Engelbrekt gick... Kanske, att I båda ären lika nödvändiga för att vinna det stora målet, Sveriges befrielse, och Herran gifve eder båda sin välsignelse i rikaste mått! Hon omfamnade Carl och lutade sitt hufvud mot hans bröst. En lång tystnad följde, hvarpå samtalet tog en annan vändning och rörde sig om den förestående resan till konungen, som Carl i dagarne beslutat företaga. Derunder inträdde den gamle hosmästaren, gubben Erland, som nu icke kunde skiljas från sin käre herr Carl, utan ville följa honom i nöd och lust och tjena honom, så länge hans fötter buro honom och han förmådde röra en hand. Den gamle mannens utseende, när han inträdde, var mera bekymmersamt än vanligt. Hela hans anlete tycktes uttala de meningsfulla orden till hans herre, som han ständigt plägade föra på tungan: ,, medan I ären herre till Fogelvik, så ären I tillräckligt både mäktig och rik, med hvilka ord han ville antyda så väl det behagliga lugnet på den ståtliga herreborgen, der han sjelf framlefvat sina lyckligaste år, som fåfängligheten af de sträfvanden, hvilka förde hans herre ut i verldens kif och strid. Marsken såg genast, att något ovanligt tryckte den gamle mannen, och äfven fru Karin stannade för att åhöra svaret på marskens spörjsmål. — Det blir allt värre och värre — förmälde den gamle — jungfru Brita och jungfru Iliana äro tagna af setaliebröderna! De så orden gjorde ett förkrossande intryck på marsken och hans husfru. Brita Carlsdotter, den unge Thords syster, var marskens synnerliga älskling, och jungfru Iliana, som tillhörde en slägt, med hvilken marsken på intet vilkor ville stöta sig, var hans gäst och anförtrodd i hans vård. Hofmästaren redogjorde för allt, hvad han fått