Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1870, sida 2

Göteborg den 10 Maj. Kejsar Napoleon är blott trogen den stora revolutionens grundsatser och Napoleon I:s föredöme, när han nu velat genom en allmän folkomröstning bekräfta den nya statsförsattningen. Så stadfästades republiken 1793 genem ett plebiscit, hvari 1,500,000 röster antogo denna nya statsform mot 11,600 nej. Så stadfästades Napoleon I:s första konsulat med nära 4 millioner röster mot 1,569, och kejsardömet med 3,321,000 ja mot 2,599 nej. Detta hindrade likväl ej restaurationen och konungadömets återinförande. Så stadfästades slutligen Napoleon III:s usurpation af kejsarmakten, genom statsstrecket af den 2 December 1852, med 7, 828, 000 ja mot 253,000 nej. Men detta har ej hindrat att den nästan absoluta kejsaremakten nu måst gifva vika för den konstitutionella, hvilken i sin ordning blifvit stadfästad genom omröstningen af den 8 Maj d. å. Den historiska erfarenheten visar alltså, att den allmänna folkomröstningen alltid i Frankrike gifvit det afgörande utslaget till förmån för maktens innehafvare, men att det å andra sidan ingalunda gifvit åt den så sanktionerade författningen eller makten den trygghet, som varit dermed afsedd. Napoleon III har genom den nu åvägabragta folkomröstningen lemnat i sjelfva verket åt franska folket att rösta emellan kejsardömet och republiken, ty på denna spets har frågan, genom omständigheternas makt, blifvit ställd. För furstarne, af Guds nåde kan det ej hafva varit något uppbyggligt skådespel, när det mäktiga Frankrikes regent på så vis ifrågasatt sin egen behörighet och låtit folket afgöra rörande den maktfullkomlighet han tillegnat sig. Och här voro förhållandena så till vida skiljaktiga mot förr, att nu förefanns en stark och utpräglad opposition, som haft det friaste spelrum att verka i motsatt anda. Den majoritet, som nu vunnits, eger också derigenom en större betydelse än förr, och skulle hafva betydt ännu mera, derost icke regeringen på samma gång kastat sig uti röstkampen med den mest brinnande ifver och med alla de stora krafter, som den centraliserade förvaltningen ställer till dess förfogande. Utgången bar lemnat öfver 7 millioner ja-röster för den nya statsförfattningen, d. ä. för det konstitutionella och ärftliga kejsardömet, mot 112 millioner nej, hvilka kunnat betraktas såsom det republikanska partiets styrka, då orleanister och legitimister helt visst ingå deri med ett blott ringa belopp. Dertill komma de, som afhållit sig från voteringen i fiendtligt syfte, hvilka likväl ej tyckas vara många, enär totalbeloppet at röstande uppgår till 10 å 11 millioner, af hvilka en icke obetydlig procent måste anses frånvarande från rösturnorna at andra skäl än ovilja mot kejsardömet. Den vunna majoriteten är alltså ganska aktningsbjudande, då den med omkring en million röster öfverstiger det antal, som regeringen från början lärer ansett sig behöfva för att ega en betryggad ställning. Det lider näppeligen något tvifvel, att ju denna million i väsentlig mån är framkallad af den upptäckta vilda sammansvärjningen och den deraf framkallade skräcken och förbittringen hos allt hederligt folk mot de arga skalkar, som rufva öfver slika samhällsomstörtande planer. Äfven arbetarne hafva fått ögonen öppna för de faror, hvarför man velat begagna deras personer såsom redskap. Mången sambällsordningens vän, som kanske eljest afhållit sig från omröstningen eller lagt i urnan ett nej, har helt visst af dessa upptäckter drifvits att heldre understödja