Försöket att genom en förhöjd beskattning på de enskilda bankernas sedelutgifning på en omväg åtkomma densamma redan innan de nu gällande oktrojerna gått tillända eller någon ändring i lagstiftningen för de enskilda bankerna blifvit i stadgad ordning genomförd, misslyckades, såsom Ni vet. Denna utgång var att förutse, men Andra kammarens beslut i ämnet qvarstår emellertid såsom betecknande för tendenserna hos denna kammares majoritet och såsom ett vittnesbörd om huru konsiderationslöst och med afseende å medlen föga nogräkmadt denna majoritet är färdig att tillvägagå i det krig den svurit de enskilda bankerna. Att de förslag att direkt åtkomma dem och deras sedelutgifning, hvilka blifvit äfven denna gång väckta, icke för det närvarande hade någon utsigt till framgång, tyckes man hafva insett, och man spillde derföre icke ett enda ord på dem, då det sammansatta bankooch lagutskottets afstyrkande utlåtanden för ett par dagar sedan föredrogos. Till någon tröst hade man likväl nöjet att, på samma gång som dessa förslag föllo, jemväl afslå hr Wallenbergs motion om åliggande för privatbankerna att infria sina sedlar med klingande mynt. Att man dermed sköt ifrån sig en reform, hvars syfte att göra verkligt mynt i landet tillgängligt på mer än ett enda ställe och icke hafva hela vår i rörelse cirkulerande sedelmassas värde hängande så att säga på en enda spik, d. v. s. på den i riksbankens hvalf förvarande silfvervalutan, dermed räknades ej så noga. Förslaget var väckt af hr Wallenberg, och derför låg förmodligen ,,en privatbankshund begrasven derunder. Ergo måste det falla. Det är bedröfligt att sådana bevckelsegrunder och ett sådant åskådningssätt kunna i en lagstiftande församling göra sig gällande, men ännu bedröfligare är då man ser dem år från år vinna terräng. Detta har dock vid behandlingen af 72 5 regeringsformen visat sig vara händelsen. De skäl, som tala för uppbäfvandet af den tvångskurs, som nu finnes i nämnde grundlagsparagraf stadgad, voro så påtagliga, och den fara med hvilken den hotar eganderätten så i ögonen fallande, att det icke fattades så synnerligen mycket att förslaget om dess afskaffande hade vunnit majoritet äfven i Andra kammaren, då det först framträdde vid 1868 års riksdag; men olyckligtvis var det väckt af hr Wallenberg, och detta väckte mot detsamma en misstro, som vållade dess fall. Det intresse, som den ursprunglige motionären fortfarande visat för denna reform, har sedermera ännu mer ökat denna misstro och jagat upp den bardt när till fanatism. Det är en vidskeplig föreställning, tyckes det, att privatbankerna i allmänhet och hr Wallenberg isynnerhet skulle hafva att af denna reform vänta någon fördel på riksbankens bekostnad, och derför kullvoteras den år efter år med växande majoritet af Andra kammaren. De bemödanden, som blifvit gjorda, man kan väl säga af landets bästa män, att bevisa det reformen ur ingen synpunkt kan medföra någon olägenhet, men att det nuvarande stadgandet kan komma att föra med sig oberäkneliga olyckor, ha icke burit annan frukt, än att det nu allmänt nog, åtminstone bland dem som göra något anspråk på omdöme, erkännes, att reformen är principielt riktig, men man tillstår på samma gång helt oförbehållsamt, att man vill begagna frågan härom såsom ett slags tumskruf för framtvingande af en reform i privratbankslagstistningen. Lyckligt om icke, medan denna strid pågår, händelser inträffa, som låta oss bittert ångra den förspillda tiden. Det är icke blott de som ega fordringar i svenskt mynt och riskera att få dem återgäldade med sedlar, fallna mer eller mindre i vanvärde, som. hotas af detta Damoklesvärd; det alltmer och mer växande antalet lifräntetagare, pensionstagare o. s. v. hotas af den nu gällande lagstiftningen af en ständig fara at! se sina vanligen knappa tillgångar sammansmälta till en bråkdel af hvad de föruvarit och förvandla deras tarfliga välstånd till bitter nöd. Men de som fortfarande vilja gifva grundlagshelgd åt stadgande att papper skall här i landet under alla omständigheter tagas för godt mynt, de fråga antingen alldeles icke efter sådant eller ock tro de blindt på oföränderligheten at den nuvarande ställningen. Det missmod, med hvilket man haft anledning betrakta behandlingen af denna vigtiga angelägenhet, har ingalunda minskats genom den utgång, som en annan maktpåliggande reformfråga fick i Lördags i Andra kammaren. Poststyrelsens förslag om frankeringstvångets afskaffande och om flere dermed sammanhängande lättnader för den korresponderande allmänheten föll der på en imposant majoritet — 129 röster mot 31. Jag medgifver, att förslaget ännu är något nytt och att det derföre kan vara förklarligt nog