Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 2

Riddar Jost tryckte med en viss brådska, som oke undgick den andre riddarens uppmärksamhet, dennes hand och kastade sig upp i sadeln. Det var dock ej tid att spörja något vidare i detta ärende. Riddar Jost red ut genom borgporten, och den andre riddaren följde den bugande hofmästaren upp till marsken, såsom herr Carl sortsarande benämndes, ehuru han af konungen blifvit upphöjd till drots. Deruppe i ett rum innanför stora salen, hvars inredning tillräckligt tillkännagaf rikedomen hos dess innehafvare, gick Carl Knutsson fram och åter till utscendet häftigt upprörd. När den tyske riddaren inträdde skyndade han emot honom och ledde honom fram till en bänk vid sidan af den stora spiseln, hvarpå liksom i borgstugan en väldig eld var uppgjord. Sedan de vanliga helsningarne voro utbytta, yttrade marsken: — Jag har noga öfvertänkt edert ärende, riddar Albrecht, och jag har nu fattat mitt beslut. — Och som jag hoppas, till konungens, min herres, belåtenhet? — Jag skall infinna mig hos honom i Stockholm, såsom han har begärt, utan gisslan. I kunnen derat se, huru villig jag är att, hvad på mig ankommer, göra allt för att bibehålla godt förstånd mellan mig och vår herre, konungen. Måtte konung Kristofer å sin sida hålla mig räkning derför och unna mig att med ro lefva i riket! — Det gläder mig mera, än att jag kan säga det, att I hafven kommit till detta beslut, och I skolen nog finna, huru väl min nådige herre, konungen, menar med eder och riket— Är konungens sinne sådant, som I sägen, riddar Albrecht — återtog Carl, och ett stolt leende krusade hans läpp — så synes det mig, som om han handlade annorlunda, än han tänker. Ty redan eder härvaro talar ett helt annat språk, än