Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 2

— ————— ——ä—————ö———ä och tydligt i alla skiften... Kan du blifva mig detta stöd, kan du ständigt vara för mig mitt bättre jag, min skyddsengel som manar min tunga att tala och min hand att verka för Sveriges väl... — Ja, ja... jag vill det, och jag skall det — utropade Karin, med ädel hänförelse. — Och måtte Guds moder och alla helgon höra min bön . . .! Tro mig, Carl, den klenod, som Engelbrekt egde, hänger ej högre, än att han kan vinnas, och Sveriges väl är icke bundet vid det röda guld! Den fasta, redliga viljan, som ej af något låter leda sig ur sin bana, se der den klenod, som stälde Engelbrekt så högt... Blif, som han, en allmogens man, sätt icke ofvanom detta ett annat mål, som bländar och förvillar, och du skall vinna en lott lika skön och stor, som Engelbrekts! Hon var skön i sin hänförelse. Det strålade liksom en gloria af medfödt majestät från hennes panna, och kärleken brann så varm i hennes klara ögon. Carl fattade hänryckt hennes hand och förde den till sitt hjerta. — Men hvilket mål menar du väl, att jag skulle sätta högre än det att blifva svenska folkets man? — sporde han derefter. — Konungakronan! — hviskade fru Karin. — Konungakronan! — upprepade Carl och försjönk i tankar, hvarpå han tillade: — Men om konungakronan på mitt hufvud just vore vilkoret för Sveriges, för allmogens väl, och om Nils Bossons klenod vore vilkoret för konungakronan? — Och säg mig, hvem är bättre det svenska folkets man, än dess konung? Han tystnade, och fru Karin, som stod med armbogen stödd mot hans skuldra, lutade tankfull nufvudet mot handen. (Forts.)