Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 2

hulda väsende, som nalkades honom, förr än ett par mjuka, bländhvita armar slingrade sig omkring hans hals och ett par rosiga läppar tryckte en kyss på hans tillbakaböjda panna. — Du kom som ett lefvande svar på mitt hjertas fråga, Karin! — sade han och fattade ömt sin husfrus sköna händer. — Och hvad frågade då ditt hjerta? — sporde f-u Karin, mildt leende. — Det frågade, hvar lyckans blommor månde gro! Men de gro här — tillade han och tryckte sin maka intill sig samt förde sagta hennes armar åter omkring sin hals — och detta är mitt skönaste halsband. Det leende, som log ur Karins sköna anlete och som talade om den innerligaste, den mest oblandade lycka och glädje, låter sig ej beskrifva. — Visst är — sade hon — att min lycka gror i din kärlek, Carl... din kärlek är mitt allt, och intet, ej ens om jag egde Nils Bossons halsband, skulle kunna göra min lycka en hårsmån större ...! Men Carls blick mulnade vid dessa ord. — Hvarför nämnde du den olycksaliga klenoden, Karin? — sade han, våldsamt bekämpande sina känslor. — I min själ strida tvenne krafter, och det finnes ögonblick, då jag knappt kan säga, hvilkendera af dem som till slut blir den segrande. Jag brinner af begär att vinna denna klenod och jag afskyr mig sjelf för denna brand. Men när Jag är hos dig, min Karin, så är det, som om jag skulle tydligare förnimma, att en annan makt är herre öfver menniskans öden, än den som ligger bunden i guldet och ädelstenen ... Sannerligen var han icke en stor man din hjelte, Karin, denne Engelbrekt . .. Han bar kraften inom sig... Jag behöfver mera än han ett stöd utom mig; jag skymtar blott det mål, som för honom stod klart