Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 1

nade riddarne ry; fortsatte att skjuta ät det håll, der de sist sågo skeppen försvinna, men marsken lät vända något litet åt höger, så att vi kommo alldeles utom håll sör skotten, och när vi hade fällt ankare och väl kommit i land, så skingrade sig tjockan, och i det klara solskenet såg den förvånade herr Magnus marsken med hela sin här tåga upp från stranden och lägga sig omkring slottet. IIöfvidsmannen och den gamle svennens samtal afbröts at tvenno män, som trädde öfver tröskeln, och af hvilka den ene ropade inåt stugan: — Riddar von Bardenvleths hästar! Hvarken höfvidsmannen eller svennen svarade på tillropet eller ens rörde sig ur fläcken, och de båda männea skyndade derför med hastiga steg ända fram till eldstaden. De voro båda klädda i dyrbart pelsverk och prydda med de yttre tecknen af hög värdighet. Den ene såg mycket vred ut och sporde, i det han satte näsan högt i vädret, om man icke hört hans befallning. IIöfvidsmannen tycktes dock icke fästa synnerligt afseende hvarken vid hans befallning eller hans förbittring öfver att se sig så uppenbart ringaktad, och allt högce steg riddarens näsa i vädret. — Det tyckes, som om man på vissa slott här i landet gerna skulle vilja glömma den vördnad man är skyldig en kovungens riddare! — utbrast riddar Bardenvleth uppbragt. — Eller snarare — genmälte Clas Lang — tyckas konungens riddare vilja glömma, i hvilket land de befinna sig. Den lärdomen kunnen I taga med eder härifrån Åbo slott, att en svennehöfTvidsman hos Sveriges rikets drots gör icke stallaretjenst åt någon, vore det så konungen sjelf! Med dessa ord vände Clas Lang de förvågen och gick med tasta steg ut lur borgstugan, åtföljd af den gamle svennen, som plirade med sitt ena öga på riddarne, liksom ville han se, hvilken verkan de stolta orden gjort, eller