Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1870, sida 1

nes, och sådana män behöfver han nu och framgent. ..! — Hm knappast! — genmälte gråskägget — Gud sjelf hjelper honom, Clas Lang! — Gud sjelf... .? Ja Gud och S:t Erik konung, allt för det arbetes skuld, som han har för händer, och som han skall föra igenom! Se, jag och vil alla de, hvilka en gång tjenade Engelbrekt och hörde de visa orden från hans läppar, att svärdet är smidt till hänglås för bondens lada, det må nu hyila i konungens eller bondens hand, ... jag kan ej med det snack, som ungdomen nu för tiden förer på tungan, att svärdet är en födkrok blott, som är at intet värde, när fred råder i landet, och som derför icke har någon avnan önskan än strid och ofred ... Se, det är min mening, och derför säger jass, att Gud och S:t Erik äro marsken till hjelp och skola skydda honom och sätta kronan på honom en gång, så att lag och rätt månde komma att råda i Sveriges land. Det skolen I se, Casl Lang, Vår herre gör aldrig haltgjordt arbete, och när han förde marsken oskadd midt igenom stenregnet från Borgholms slott, så hade han sin mening dermed. Höfvidsmannen nickade till tecken, att han hade hört den berättelsen förut, men svennen aktade ej derpå, utan fortsatte: — Det var om sommaren för tre år sedan, då marsken kom ned från Stockholm till Kalmar rör att draga öfver till Öland och Borgholmi. Hans makt var stor, och fartygen seglade tätt intill hvarandra rakt mot Borgholms slott. Då vände herr Magnus alla bössorna mot skeppen, och de skjöto som småtroll. Svenarne follo så tätt, som en hagelskur, och alla mente vi, att vår sista stund var kommen, helst som marsken fortfor att segla framåt. Då kom med ens en underIsky och lade sig som ett täcke öfver sundet, så latt icke en masttopp kunde ses från slottet. De