mar öfver ryggen. Nils skyndade att upptaga sitt svärd, gaf vännen sin knif, och så ilade de allt hvad håstarne förmådde springa fram emot kusten, hvars närhet snart böljornas dån tillkännagaf. Icke ett ord yttrades under ridten. Båda voro så upptagna af deras fara, hvilka de hoppades ännu träffa vid stranden, och båda voro tillika så fullt beslutna att våga sitt lif för deras räddning, att de ej behöfde derom utbyta några tankar med hvarandra. Med våldsamt klappande hjertan redo de efter en stund ned mot stranden förbi Perno kyrka. Månen hade gått upp och kastade mellan brustna skyar sitt silfverflöde öfver vågornas toppar, och midt emot kunde man skönja stranden af den vackra Runsala-ön med hennes rika, ehuru ännu icke löfprydda, lundar och växtlighet. Men stranden, der de höllo, var öde, så långt deras ögon nådde. — En båt, Nils, en båt — ropade Thord — vi måste hafva honom, kostade han ock hälften af våra fädernegods! Nils red utefter stranden framemot det ställe, der Perno-socknemännen borde hafva sina båtar. Thord följde honom, och det lyckades dem att finna en båt med tillhörande åror. Men i detsamma hördes starkt hästtraf bakom dem, och straxt derpå syntes fem män komma i sporrsträck ridande nedåt stranden. — Holla, raskt arbete, unge herre — ropade den främste bland dem — men bi litt, och låt mig sköta årorna, ty vattnet här plär just icke vara att leka med i ett väder sådant som detta. Han hoppade skyndsamt af hästen och sprang ned i båten. Det var Peter. — Skynda upp till herr Lars i Perno — ropade han till en af de andra bönderna, hvilka likaledes suttit af — och bed honom skaffa eder en båt, och kommen så efter det fortaste I kunnen! Derpå stack båten ut, och Peters starka ar