NILS BOSSON STURE. ) Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. Men Thord satt orörlig, och Nils såg rösvaren med den lediga handen höja svärdet emot honom. Då sporrade Nils sin häst till en sista förtviflad ansträngning, som åtminstone med några hästlängder minskade afståndet. Hade han haft en god sten i handen, så skulle han lätt kunnat nå fetaliebrodern dermed. Men hvad stenen kunnat uträtta, det borde ock svärdet förmå, och, sedan han tagit säkert sigte, höjde han sig upp i stigbyglarne och kastade med väldig arm svärdet efter röfvaren. Det beskref en aflång båge i luften och träffade sitt mål. Armen, som höll fångens häst, släppte tygeln, och båda ryttarne stannade ett ögonblick, tillräckligt långt att föra Nils fram till dem. Utan tvifvel var det fetaliebroderns mening att bjuda den oförmodade hämnaren spetsen, men han ändrade tvärsnabbt detta beslut, när han såg denne i stället att vara värnlös, som han i första ögonblicket hoppats, svänga en lång, bred knif i sin hand. Han kastade om sin häst och försvann blixtsnabbt ur de båda vännernas synkrets. — En engel kunde icke vara mig välkomnare än du i denna stund, Nils... hugg blott af de fördömda banden, här hafva vi ett godt stycke arbete ännu. Iliana och Brita föras ombord på fetaliebåten. Repen, kvarmed Thords fötter voro sammanbundna under hästen, afskuros inom kortare tid, än han behöfde för att yttra de få orden, hvarpå följde lossandet af dem, som hopsnörde hans ar) Se H.-T. N:o 102