— Um! Nmumlade svennen och strök sig med sin breda hand om hakan — dock är det icke skäl att disja med årdern för en eller annan mullvads skuld, ock årdern måste med sin skarpa tand gå genom hela riket från norr allt intill söder för att rensa bort det främmande ogräset, och sedan Engelbrekt gick hädan, Gud hans själ nåde, så är ingen bättre än marsken vulen att föra hans verk igenom, månde han ock, som talet går, sluta med att blifva konung. Dertill är han dock både född och båren, lika väl som någonsin de pomerske och bayerske hertigarne .. I sägen om mig att jag ser i syne och föga fattas, att I, Clas Lang, icke nu skratten i edert skägg åt mig, ... men I skolen se, att det till slut går derhän. Jag såg med mina egna ögon konungskronan skina öfver marskens hufvudl, der han stod i Wadstena klosterkyrka, då munfrarne sjöngo den heliga messan och barnet utropsde till sin moder: ,,se hvilken guldkrona är på marskens hufvud. Jag och alla de, som voro der närvarande hörde barnets ord, och dessa mina. egna ögon sågo kronan. I månden le deråt båst I gitten, men sådant har något att betyda! ; — Det är med; synerna som med drömmarna — svarade Clas undvikande — ibland betyda de något, ibland intet. — Det kunnen I säga — brummade gråskägget — I som ännu pröfvat litet af verlden ... An hvad sade deh gamla nunnan?... Det var sedan striden var slut med herr Nils Stensson och han var död och begrafven, och sedan marsken fått slottet här i sina händer efter herr Hans Kröpelin, Gud deras själar nåde, det var då, när han till sist äfven fått bugt med herr Magnus Gren på Borgholm, som han sent en qväll kom ridande till det gamla klostret och träffade nunnan, som kunde förutsäga kommande öden lika flinkt, som en klerk läser i bok... Veten I, hvad den gamla sade . . .? (Forts.)