lemnade den unge Casar ingen nattro, men hr J. C. Hellberg är ju icke längre ung; han kan ju njuta nu sitt, otium cum dignitate, och borde sålunda kunna lemna åt hr Roos att få fullfölja det verk, som han så lyckligt begynnt, om det också kuunat hända honom såsom hvarje annan, hvilken vill något uträtta, att han icke kunnat undgå att begå ett eller annat misstag. Det är ingen konst att undvika sådana för dem, som ingenting våga och derföre icke heller uträtta något gagneligt. Att sätta sig på konservatismens hyende är alltså utan tvifvel den minst farliga positionen — men dock blott till en viss tid. Vi hatva icke vågat, af brist på tillräcklig sakkännedom, ingå i en närmare granskning af de utaf generalpoststyrelsen framstälda reformförslår; men flera af dessa äro dock så enkla och så påtagligt riktiga, att det endast erfordras ett någorlunda sundt omdöme och någon erfarenhet för att kunna bedöma dem. Dit räkna vi srankeringsfriheten, hvilken, obegripligt att förstå, blifvit af bevillningsutskottet afstyrkt. Den finnes dock, denna frihet, i nästan alla europeiska länder, och allmänheten skulle helt visst finna sig djupt upprörd, derest den skulle inskränkas eller atskaffas. När man lyckats erhålla postlådor, hvari bref kunna nedläggas äfven nattetid, så är det en orimlighet att man af brist på ett postmärke icke skall kunna afsända ett bref, eller af brist på en brefvåg kanske kan komma att åsätta brefvet ett postmärke för litet. Ganska angelägna bref hafva på grund häraf fått stanna i postlådan, utan att afsändaren derom haft någon aning. Nu måste man ock ofta bifoga postmärken till bref, för hvars besvarande man ej vill ådraga sin korrespondent någon kostnad. Och slutligen anser man i andra länder det ligga en trygghet i brefvens framlemnande derutinnan att det betalas först af emottagaren. Fördelarne af frankeringsfriheten äro således för allmänheten påtagliga, och när erfarenheten tillika visat, att postverket derpå icke skulle göra någon uppoffring, utan snarare tvertom, så fatta vi i sanning icke, att riksdagen skulle nu tillbakavisa ett sådant förslag från postverkets sida, som kanske icke så snart återkommer. Likalitet fatta vi, huru bevillringsutskottet kunnat afstyrka hr L. J. Hjertas förslag till upphäfvande af tidningsstämpeln och dess ersättande genom en efter förhållandena lämpad portoafgift, och är det särskilt anmärkningsvärdt, att pressen sjelf ej mera behjertat detta förslag, eburu detsamma varit af de båda publicistmötena med värma omfattadt. Det är, såsom vi förr yttrat, endast vanans makt, som gör, att man kan fördraga det närvarande orimliga systemet, då tusental, att ej säga millioner tidningsblad skola åsittas stämplar, med stor risk för en tidningsutgifvare derest något blad i någon af de stora packorna skulle blifvit ostämpladt. Ilela detta arbete innebär stor möda och mycket bråk, förenade med ganska betydliga kostnader, utan den ringaste fördel. Ty såsom uppbördssätt af de belopp, som statsverket skulle härmed erhålla, är det orimligt dyrt, då kostnaden utgör e:a 40 af inkomsten, och såsom kontroll öfver tidningarnes spridning saknar stämplingen numera all betydelse. Det finnes alltså ingen förnuftig grund för detta föråldrade system. De portoasgifter, som hr Hierta föreslagit till ersättande af stämplingen och postförvaltarearfvodet, nemligen 20 Å af prenumerationspriset för hvarje pr porto försändt tidningsexemplar, kunna visserligen för veckobladen eller mänadsskrifterna falla sig något dyrt, men då kan man ju ock, såsom en ins:e i Astonbadet med den kända signaturen W. R(oos) föreslår, nedsätta procenten för sådana blad. Det är vår lifliga öfvertygelse, att de ifrån generalpoststyrelsen nu utgångna förslagen äro allmänt nyttiga, och vi måste derföre beklaga, om riksdagen icke skulle förstå att så uppskatta och erkänna dem