skulle rusta sig i ordning, rådde så väl på borggården, som ännu mer i Åbo stad, der en stor del af marskens svenner voro förlagda, stor liflighet. Ingen visste dock närmare besked om, hvad eller hvem denna utrustning gälde, men man gissade på gamle Krister Nilsson på Wiborg, hvars förlikning med marsken i folkets sinnen icke lyekats vinna synnerligt förtroende. I borgstugan på slottet, der en väldig brasa flammade från spiseln, befann sig en gammal, gråskäggig sven, som satt lutad med ena handen på sitt svärd och den andra under hakan. Midt för elden stod Clas Lang, en af höfvidsmännen för svennerna. Hans blick hvilade på lågorna och han höll händerna på ryggen. Utom dessa två var den stora stugan tom, och skuggorna flögo af och an öfver de långa borden och bänkraderna utefter långväggarne. Klockan var något öfver tu, så det var ännu mörkt och borgstugan upplystes endast af spiselelden. — Hvad sägen I, Clas Lang — sporde efter en lång tystnad gråskägget och såg plirande med ena ögat på höfvidsmannen — är det, som männen mena, gamle herr Krister på Wiborg, som vi ännu en gång skola rycka upp ur sängen? — Hvad menar du sjelf, gamle Johannes? — sporde Clas långsamt och entonigt, medan han fortfarande hade blicken fästad i elden. — Jag har min mening för mig, och jag kan ej få det i mitt hufvud, att den tyske riddaren, som kom här med bud från kungen, haft sådant att säga, som skulle föra marsken i ledung mot drotsen, ettersom kungen väl icke kan vara blind för den saken, att den gamle herren är honom mera till gagn än till skada, och ingen gerna i oträngdt mål stinger ut ögat på sig sjelf. — Men herr Krister kan vara marsken till hinder lika väl, som han kan vara kungen till hjelp, och du vet väl, huru han har stämplat mot herr Carl, allt sedan kung Kristofer kom till riket?