mar förde honom snabbt och säkert genom de oroliga vågorna till Runsala. Snart stodo de på stranden och sågo de tvenne båtar, hvilka fört fribytarne och deras fångar öfver, och hämndelusten upplågade dervid ännu högre. Med en snabbhet, som sökte sin like, ilade de tvärt öfver den smala ön, och kommo snart ned för den södra stranden, som då liksom ännu var mera kal och ödslig än den norra. . Men de kommo för sent. Båten med fetaliebröderna syntes ute på sjön och försvann bakom Kukkarokiwi, hvilken reste sig så hög och spöklik i månljuset, midt i de fräsande vågorna. — Nils, det är förgälves! — utropade Thord, och stödde sin bleka panna mot vännens axel, i det han lade armen kring hans hals. Nils stod stum af vrede och smärta och endast stirrade ut öfver de skummande vågornas dans. Ett dån, som af en jättefogel, hvilken slog ut sina väldiga vingar, hördes bortifrån Kukkarokiwi, och några ögonblick derefter stack den mörka bogen af fribytarefartyget fram bakom klippan. Fartyget tog fart och seglade alldeles förbi dem. Några mörka hufvuden visade sig i bakstammen, och mellan dem såg man tvenne qvinnoskepnader sträcka sina armar mot himlen. Liksom till hån för deras vanmäktiga förtviflan gjorde fartyget en lång bugt och styrde så med alla segel söderut. — Så sant jag lefver — sade slutligen Nils med sin lugna och djupa stämma — morgondagen skall ej blifva mycket gammal, förr än jag vill sätta ut till hass och jaga de ärelösa männen, vore det ock till verldens ända. 2 Nonungens hund.