Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1870, sida 2

—— — — — Kunnen I så gifva mig besked om vägen de togo . ..? — Stigen här rätt fram söderut leder rakt ned till Perno, och på den leden skolen I hitta dem... Men jag säger eder, I riden till edert eget förderf, en man, om ock så karlavulen, tager icke dessa tjugu. Nils var redan försvunnen, innan den gamla qvinnan talat till punkt. Träden gledo förbi honom och flöto tillsammans i en oredig massa, men fram gick det utan rast och ro, utför och uppför. Plötsligt såg han, när han ridit en qvarts timma, några dunkla skuggor glida fram öfver slätten, men trögt, som pär ett tungt moln hänger på himlen, liksom lemnadt af den mojnande vinden. Inom ett ögonblick var han vid skuggornas sida, och svärdet ljungade i hans hand, och den förste, som nåddes af dess egg, tumlade från hästryggen. Det var blott trenne män, som här redo med Thord Carlsson emellan sig. De stannade plötsligt vid det bäftiga angreppet, och den, som red på Thords andra sida, kastade häftigt om sin bäst och bjöd svärd mot svärd och udd mot udd. Han drog dock den gången sitt svärd i en olycklig stund. Klingan splittrades, och han föll liksom kamraten till marken. Då fattade den tredjo tyglarne på Thords häst och förde honom med sig flyende utefter fältet. Nils högg åter sporrarne i i i och sökte hinna de bortilande. Men r voro, om icke starkare, dock mera 1, ehuru Nils kunde till en början följa dom, blef det dock snart tydligt för honom, att han ej skulle kunna hinna dem så nära, att han kunde nå röfvaren med ett hugg. — Thord, Thord! — ropade han — kasta dig af hästen! — (Forts.)