Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1870, sida 2

solsträle, som bryter in i hjertats verld och gifver föremålen sin rätta belysning. Hon är som en åska, när det bräcker till dag. Man ser i sullt dagsljus hvad som förut blott skönjdes i en matt halfdager. Så var det ock med Nils Bosson, der han red ensam i natten, särdig att krossa en verld. Midt under stormen i hans inre spirade kärleken upp, liksom vårens första blommor slå ut sina späda kalkblad midt under islossningen. Det dröjde icke länge, förr än han såg svarta Britas stuga, hvilken han väl kände, eftersom egarinnan var en vidt bekant storhet i trakten, afteckna sig med gafveln mot natthimmeln, der hon låg invid en liten skogsdunge på backsluttningen. Men der syntes icke någon till. Han spärrade upp sina ögon och sträckte sig fram öfver hästen, men ingen lefvande varelse syntes vid stugan. Han stannade framför stugudörren och ropade inåt stugan, och en lång, mörkklädd qvinna visade sig på dörrtröskeln. Han sporde henne, om hon haft besök på aftonen, och hvilka de varit. — Gud hjelp mig, arma elända — sade hon — här hafva varit flera besök denna dag, än som varit godt, och nu draga de till hafs med sitt rof. Kanske kunnen I hinna dem, men det båtar dem och icke eder, eftersom I ären en och de äro väl tjugu. — Och hvilka föra de med sig, qvinna? — frampressade Nils med en röst, som vore han nära att qväfvas. Gud bättre, ungersven, det var förnäma jungfrur. Den ena var marskens frände, junglru Prila. den andra var en dansk jungfru, som hette Iliana ... Det var en Guds olycka, att dehästar skulle stå der nere i backen, annars hade jag så visst räddat dem, som de nu äro förlorade . .. Största svärmen drog bort med dem, och sedan följde de andra med unge herr Thord...