— Hvem vet dock — genmälte Thord — kan väl hända, att trollsången ännu en gång kommer att sjungas ...att kukkarokiwi kommer att slungas mot jättarne sjelfva ... Min trände, herr Carl, kan ock hafva ett ord att säga i sinom tid! De båda samtalande sutto med ryggarna vända åt kyrkogärdsporten i sned riktning mot sjelfva kyrkan, och märkte icke, att en mängd beväpnade män sagta smögo sig in på kyrkogården, ställande sin gång rakt på dem. En kråka, som flög förbi till venster, gjorde, att Thord såg åt sidan, och dervid skymtade något för hans ögon, som förmådde honom att springa upp. Han såg genast, hvad som var på färde, och drog blixtsnabbt sitt svärd samt skyndade emot männen, midt ibland hvilka han såg sin ledsagare, ännu med leendet på läpparne. Den gamle presten resto sig också och vände sig om, men han sammanknäppte darrande sina händer, när han såg de beväpnade männen och den unge mannen så djerft störta emot dem. — Hvad viljen I — ropade Thord — som med dragna svärd tränga in på den heliga kyrkogården? — Varen lugn, herr Thord — svarade den leende mannen, som tycktes vara de öfriges anförare och som var den ende, hvilken icke dragit sitt svärd — varen lugn, vi vilja eder intet ondt, alldeles intet ondt. Men Thord grep den talande för bröstet, och de öfriga slöto derunder en ring omkring dem. — Var detta det möte, som väntade mig, så är nu din sista stund inne, lede rödskägg — ropade han. — Törlåten mig, unge herre — svarade mannen med ett lugn, som nästan förbryllade Thord — förlåten mig, vi äro kung Eriks män, och vi måste taga vår sold allt som vi kunna det, eljest skulle Tranan snart bli utan manskap ... Nu hafven I fjädrar af guld, och de kunna täckas med