förhållanden. Riksdagen befinner sig påtagligen i detta afscende nu i en sämre ställning än tillförene, då ständernas ärslånga sammanvaro och den mindre brådstörtadt fortgående handläggningen at ärendena någon gång möjliggjorde utarbetandet och beredandet både inom riksdagen och i opinionen utom densamma af ganska omftattande förslag. Ni skall dock icke föreställa Eder, hr redaktör, att jag längtar tillbaka till den flydda tiden, då ett riksmöte ieke sällan betecknades med tre årtal, och då de vigtigaste reformer stupade på motståndet hos en tillfälligtvis tillstädesvarande clique saf gardeslöjtnanter på riddarhuset eller på sett halsstarrigt prestestånd. Men jag har svelat tillåta mig — dertill närmast föranledd af de nyss öfverstökade förhandlingarne om reorganisationer af sjöoch landtförsvaren — att fästa uppmärksamheten derpå, att det med hvar dag blir sallt mer och mer klart, att ett oundgängligt komplement till den nya representationen är en kraftfull och energisk regering, som har vilja och förmåga att taga initiativet till de af behofvet och allmänna rösten påkallade reformer och organisationer. Här torde man möta mig med det inkastet, att ganska vigtiga och till en del ganska omfattande förslag icke saknats från den nuvarande regeringen, sedan det nya statsskicket infördes. Visserligen, och jag har äfven här ofvan, bland de, ansatser till reformarbeten, som jag påpekat, äfven nämnt en och annan kungl. proposition. Men det fordras, i min tanke, för ett kraftigt och verksamt regeringsinitiativ någonting annat än att handlöst till representationen inkasta förslag. Skall regeringens initiativ blifva af någon betydelse, skall det gälla något mer än enskilda motionärers framställningar och blitva hvad jag tillåtit mig benämna ett .kraftfullt initiativ, så måste regeringen förstå att stödja sig på den upplysta allmänna meningen i landet, och hon måste framförallt göra landet förtroget med sina förslag och sina sytten, ty endast derigenom att hon stödjer sig på den allmänna meningen, kan hon lyckas att bemästra och kufva de mångfaldiga intressen, som uppresa sig emot och hota att sönderslita hvarje mera omfattande reform, och endast derigenom att hon förstår att i den allmänna meningen väl förbereda sina framställningar, kan det blifva möjligt att vinna dess stöd. Det är dessa klokhetsbud, som den nuvarande regeringen åsidosatt, och det är derföre man med skäl kan tillvita henne bristen på initiativ, äfven om hon kan uppvisa åtskilliga af henne framlagda kungl. propositioner. Då h. exc. hr justitiestatsministern under decharge-debatten i första kammaren ) bemötte beskyllningen mot regeringen för bristande initiativ, erinrade han bland anvat om regeringens landtförsvarsproposition och om förslaget till statsrådets ombildning. Huru uppfyllde likväl dessa förslag vilkoren för ett verksamt initiativ? För min del är jag benägen medgifva, att hr Abelins förslag till landtförsvarets organisation innehöll åtskilliga förträffliga tankar, och den ärliga öfvertygelse samt det fosterländska nit, som dikterat det, äro, i min tanka, höjda öfver allt tvifvel; men i hvilken ställning befann det sig till den allmänna meningen? Dagens lösen var ju en försvarsorganisation på folkbeväpningsgrund. Visserligen hade 1867 års riksdag uttalat sig för stamprincipen; men det torde kunna med visshet påstås, att man temligen allmänt väntade få se den så tillämpad, att någon reduktion af stammens nuvarande styrka skulle ega rum för att bereda tillgångar dels till den återstående stammens fullständigare öfning, dels till de utgifter, som blefve förbundna med den utsträckta värnepligt, som väl utgjorde hufvudvilkoret för att försvaret skulle blifva mera effektivt än det nuvarande kan anses vara. I stället föreslog nu hr krigsministern en tillökning af stammen, på —) Jag har med afseende å detta kapitel en gammal skuld till Edra läsare, hr redaktör; men gömdt är icke glömdt. — —— n intet hörde han, som kunde gifra honom