ljud, men intet hörde han, som kunde gifva honom någon ledning, hvarthän fribytarne styrt sin kosa. Han tog långsamt handen från gallret och ville vända sig om för att följa efter bönderna till sitt hem, då han plötsligt stannade och såg åt sidan. Ljud af en trafvande häst nådde hans öra. Ian höjde åter handen öfver örat och lyssnade med framlutadt hufvud, och öfvertygade sig om, att det verkligen var en ryttare, som nalkades norr ifrån. Några ögonblick derefter såg han äfven en man till häst afteckna sig mot himlen, der vägen gick fram öfver en kulle, på hvars sidor träden voro undanhuggna. Han ville just ropa till honom, rädd att han skulle taga vägen till Åbo utan att rida förbi kyrkan, då han såg honom i sagta skridt nalkas kyrkoporten. — Ungersven, hvem I än ären — sade den gamle till ryttaren — ämnen I eder till Åbo, såsom det synes, så skolen I föra med eder nyheter af vigt och snarligen sända oss hjelp... — Hvad står då på? — sporde en frisk, klangfull stämma. — Ack, här står illa till och kan blifva än värre, ty ingen går numera säker, vi hafva Fetaliebröder i skärgården här utanför och de göra icke blott strandhugg, utan röfva manfolk ända här vid Reso kyrka. Och presten berättade hvad som timat. Ryttaren lyssnade noga till hvarje ord, och när presten slutat, sporde han närmare efter alla omständigheter samt åt hvad håll de dragit sig undan med sin fånge. Härunder kommo ett par unga bönder gående från Nådendalshållet, och när de hörde kyrkoherdens röst, närmade de sig till kyrkogårdsgrinden. Sedan de vördsamt helsat på kyrkoherden, stannade de en stund tysta och afhörde ryttarens spörjsmål och prestens svar, hvarpå den ene af dem tog till orda: — Fetaliebrödernes skuta ligger förtöjd vid Kukkarokiwi ... vi hörde det i Nådendal, hvar