en hop bönder till räddning. Vid kyrkoporten stannade tvenne ar sribytarne, och höllo stånd mot de påträngande bönderna, tills de öfrige med sin fånge hunnit stiga till häst, då äfven de med en förvånande snabbhet och styrka kastade sig upp på sina alldeles invid porten stående hästar och ilade bort, förgäfves förföljda af bönderna. Dessa återvände så småningom, den ene efter den andre, till kyrkogården, der de funno sin gamle kyrkoherde sysslande med mannen, som fallit för Thord Carlssons svärd. Denne tycktes bafva fått sitt banesår, och blodet strömmade utför hans liftröja. — Hvad skola vi göra? — sporde kyrkoherden den förste at bönderna. — Låten honom falla på sin gerning — sade bonden tryggt och höjde sin yxa. — Jag skall snart skicka honom dit, der han hvarken behöfver guld eller salt. Bonden ville låta handling följa på orden, men kyrkoherden hejdade honom. Nej, nej sade han — förhastad gerning har ånger till son, vi skola bättre besinna oss. Jag menar, att mannen här, om han kommer till lifs igen, skall blifva den bästa lösepenningen för den raske herr Thord... Vi skola föra honom hem till mig, så vill jag förbinda honom. Under tiden kommo allt flera bönder till stället, och sedan man ytterligare öfverlagt om saken, segrade kyrkoherdens äsigt, och sjöröfvaren lyftades upp och bars af ett par bönder till kyrkoherdens stuga. Kyrkoherden sjelf gick sagta nedåt kyrkoporton, liksom ville han se utåt nejden, om ännu något spår skulle synas efter de vilde vitalianerne. Det hade under tiden blifvit skumt, sedan solen gått ned, och en frisk vind började blåsa österifrån. Den gamle stod der med ena handen omfattande grindens jerngaller och med den andra böjd omkring örat, för att bättre uppfånga hvarje