ädla stenar, om vi se ut öfver edra fränder, den rike marsken i främsta rummet ... I kunnen derför vara alldeles lugn, vi vilja eder intet ondt... I skolen blott sofva en natt eller par på Tranan, tills vi hunnit få lösen för eder, så skolen I åter med gladt mod rida tillbaka till Åbo slott... Se så, se så, tagen edert förnuft till fånga och sticken vackert edert svärd i skidan ...TI kunnen väl finna, att jag talar ett ridderligt språk och att jag icke tänker på våldsamheter, när jag står här så godt som värnlös midt emot eder... Hånet, som låg i de uttalade orden och som öfverträffades af den lurande blicken, hvilken med tigerns vällust tycktes vilja genomborra sitt rof, bragte den hetlefrade Thord alldeles utom sig. Innan någon hann tänka det och skenbarligen alldeles emot rödskäggets förväntan blixtrade hans svärd och träffade röfvaren vid halsen, så att han ögonblickligen föll till marken. — Och nu gäller det eder! — ropade han till de kringstående, hvilka stodo liksom slagne af den djerfva handlingen och detta mod, som icke räknade sina fiender. Med en kraft, som tycktes oemotståndlig, stormade Thord in på den väpnade ringen, och redan föll en af männen, der han ville bryta sig igenom, innan de öfrige började tränga inpå honom. Thord värjde sig dock länge med framgång, och skickligheten ersatte hvad han saknade i armens styrka. Hade han haft ryggen fri, hade det kunnat bli fråga om, huruvida han icke som segrare gått ur striden. Nu var emellertid öfvermakten för stor. Ringen tätnade i samma mån, som styrkan i hans arm började svika. Ett rop af flera röster från andra sidan af kyrkogården bragte plötsligt fribytarne i ett oförutsedt trångmål. Men de hade redan ryckt svärdet ur Thords domnande hand, och med sin dyrbare fånge rusade de ut från kyrkogården i samma stund som presten kom framskyndande med