Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1870, sida 3

tager allt det menskliga hos den svenske matrosen ut sin rätt. . Officerarnes middag var slutad, på batteriet var kaffet serveradt och cigarrerna ångade, man talade om nyheter från hemmet, och hvad man sett och upplefvat på resorna, då sekonden anmälde, att nu var manskapets julafton färdig att gå af stapeln, att det var tid att kasta en blick på beättningens arrangement. En orkester hade under resan bildat sig ombord. Med det musikaliska sinnet, som är svensken eget, hade manskapet sjelft inöfvat en mängd orkestersaker, alldeles på fri hand. Jag vill ej säga, att prestationen bade mycken ,,skola, men så bade den så mycket mera lif och friskhet — det var med ett ord: svensk pifferarimusik, och precisionen var mer än oklanderlig, man sparade genom den den stränga militära disciplinen. Denna orkester ståmde nu upp sina hemlandstoner, och aldrig glömmer jag den syn, som der upprullades r oss. Hela batteriets främre del var längs keppets båda sidor medelst flaggor afdelad i små rum; i hvart och ett stodo ett bord och två bänkar — så till vida voro de alla lika; men hela den inre dekorationen af dessa små hytter var öfverlemnad åt det ,båtlag, som der hade plats. I hvarje rum voro ljus i riklig mängd anbragta på bajonetter, hvilka, symmetriskt och smakfullt ordnade samt bebängda med sydfrukter och blommor, ersatte julgranen. Men dessutom hade nästan hvarje båtlag arrangerat en transpareut, än blott en bakifrån belyst ioskription, än en kopia efter ett eller annat berömdt sosterländskt konstverk, än en humoristisk eller allvarlig originalkomposition. IIär såg man ,Vanadie glida olt genom böljorna, bär bar ,,Liberia-ordens ption vittne om, att svenskens lust för oräsendet ej lemnar honom, om han kommer till sjos — här. såg man en kock frambärande den rykande julgröten, ett humoristiskt porträtt, gripet ur verkligheten; derborta såg man Molins ,Bältespännare med mycken skicklighet kopierade efter Ny Illustrerad Tidning. Och nu började grötrimmen. En röst höjde sig så högt, att den kunde höras öfver hela batteriets alla hytter, och utropade: -Denna gröt är kokt i en gryta och icke i en båt, Nu är vår julafton börjad — med fröjd och med ståt. Så uppsteg en röst från ett annat håll med en allusion på ,,Vanadis svårighet att vända för vinden: Denna gröt är kokt i en gryta och icke i ett skinn — Gud låte ,,Vanadis kunna vända för vind! och nu aflöste den ena qvickheten, den ena roligheten den andra under manskapets högljudda jubel och skratt. Officerarne hyllades i många af dessa rim, kamraterne fingo väl en och annan speglosa, men det hela var så lifradt och så tretligt, att man blef hjerteglad (och liksom en smula hjertnupen) vid att höra derpå, sedan man så länge ej hade hört ett svenskt ord. Men under det glammet ljöd från batteriet, hade en och annan sökt sig en stilla, ensam plats, för att använda sin julafton på ett allvarligare sätt. Jag minnes en vacker ung gosse, som satt och skref på en tafla och sedan nedskref sina anteckningar på papper; han skref ett bref till sin gamla, ensamma mer. En annan hade slagit upp sin bibel och läste deri med en andäktig och lörnsjsam min. Så mångfaldigt, så egendomligt gripande var hela denna tafla, att jag stundom kände liksom något vått stiga upp i ögonen. Men sista jernvägståget skulle redan tidigt afgå från Pireus till Athen, och med ledsnad måste vi lösrycka oss från denna vackra bild af svensk sjömannatrohjertenhet, för att åter dyka ned i det främmande. rika lifvet — rikare, yppigare, men ej. djupare, ej hjertligare, än det jag nyss hade bevittnat. Gud bevare fosterlandet och hemmet! Nu hvilar julnattens frid öfver dess snötäckta dalar — månne någon derhemma har en tanke för dem, som färdas så långt borta? Jo, Gud ske lof! — på tankens tysta telegraftråd kan jag dock mötas med de kära i hemmet i julnattens stjerneljus. L. —— —