Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 2

både Erik och Herman förmodat, utan att någon Nils Bosson hördes af. Erik lyssnade med spänd uppmärksamhet åt det häll, hvarifrån de skulle komma, och lystade upprepade gånger handen öfver ögonen för att riktigt skärpa blicken. Då nalkades honom från motsatta hållet en hög skepnad, och när han vände sig om, igenkände han den af marskens solk så kallade gröne riddaren. — Rodenberg är härinne? — sade riddaren, och då Erik bejakade spörjsmålet, tillade han: — Och du håller vakt härutanför, sven ... Godt, jag vill gå in och sitta hos mannen, tills marsken kommer, och det torde dröja, ty han var att träffa i Söderköping. Utan att afbida något svar af Erik, trädde riddaren in i tältet. Erik visste ej rätt, hvad han skulle göra. I förstone var han glad att få skynda till sin herre, men när han närmare besinnade, hvem det var, som gått in i tältet och att man sade om honom, att han var mindre vetande, så beslöt han sig för att stanna, helst som det väl ändock icke kunde dröja så synnerligt länge, innan marsken och Nils Bosson skulle anlända. Som han då stod der, hörde han, huru den sårade gaf till ett rop, och han höll på att skynda in i tältet, troende, att riddaren gjorde den stackars mannen något illa, men han fick i detsamma höra ett utrop af så innerlig fröjd, att han hejdade sig och blef stående. Det dröjde en stund, hvarunder han hörde liksom häftiga snyftningar, och derpå talade flyktingen. — I ären då ej död, riddare... Guds moder vare i evighet prisad, som skickade eder i min väg, och just nu, när det var min största sorg, att mitt öde skulle föra mig till samma död, som jag begick mot eder...Såsom I gjorde, när i räddade mitt lif vid den heliga grafven ...Ack vid eder sida har jag ständigt i mina drömmar under alla de gångna åren sett den mörke ridda