Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 2

ren, som der kämpade med mig i envig om trollsmycket ... Han segrade och tog smycket, och när jag i mitt vansinniga raseri reste mig upp från marken och måttade ett hugg åt den lycklige bakifrån, så var det eder hand som räddande sträcktes öfver min arm, och eder tunga, som sedan talade försonlighetens ord till den uppretade riddaren, för hvars hand jag eljest ofelbart fallit i samma ögonblick ...Afbryten mig icke, stolts riddare, jag vill, jag måste gå igenom dessa minnen från fordom, då jag nu står i begrepp att företaga den sista färden ...Jag for sedan i löndom efter den lyckliges lif, luften smittar dernere, och jag glömde mitt namn, jag glömde heder och ära, jag kände mig i stånd till allt för att vinna detta djefvulssmidda halsband ...I den stora kejsarstaden fann jag eder vän, och mina ögon bländades af halsbandets blixtrande ädelstenar, och jag passade ort och tid, jag hade uträknat allt så bra. Hu, hvad natten var mörk, och hur det glindrade och blixtrade för mina ögon... ett hugg måttadt åt hjertat, ett säkert, kraftigt hi Bes liflig var inbillningskraften hos den talande och så bjärt brann minnet af denna tilldragelse i hans själ, att han greps af en seberskälfning vid blotta berättandet. Erik lät ett ej ord undfalla sina öron. Den långa tystnaden afbröts af konvulsiviska snyftningar, hvarunder han hörde den gröne riddaren söka trösta och lugna den andre. — Min darrande hand grep efter halsbandet, men den fallne bar intet halsband — fortsatte Rodenberg — jag stod der med stelnad blod i mina ådror, och kallsvetten perlade om min panna, och i detsamma upplystes platsen framför det herrberge der jag hela natten spanat på halsbandets egare, och han sjelf kom ut derifrån, åtföljd af fackelbärare...Han ropade edert namn, jag såg ett par i hans följe peka åt det håll, der jag