möjligt varda af vederbörande fullgjorda. Det bör icke vara för någon, som lemnat denna fråga sin uppmärksamhet, obekant, att den så kallade privilegierade eller frälsejorden åtnjuter sina friheter från en mängd pålagor, som hvila å annan jord, emot skyldighet att bestrida rusttjenst och att denna skyldighet blifvit törsummad i mer än hundra år, oaktadt friheterna derför fått tillgodonjutas. Men nästan allmänt har den föreställningen gjort sig gällande, att den så kallade rusttjenstbevillningen, som från sådan jord utgår i proportion efter rustningsmarkernas antal, är en ersättning för berörda skyldighets utgörande. Så är likväl icke förhållandet; ty af den rusttjenstskyldiga jorden har särskild bevillning utgått både under det rustningen utgjordes in natura och derefter, utan afseende om för jorden rustades eller icke. Denna bevillning är sålunda en uråldrig skatt på sådan jord, och dess utgörande bar ej varit eller är beroende af rustningens fullgörande. Såsom bevis för denna min uppgitt vill jag anföra del exempel utaf den mängd, som förefinnas och kunna åberopas samt, för att gifva denna bevisning mera styrka, taga exempel från olika tider och under olika förhållanden. År 1644 uti riksdagsbeslutet den 7 December åtog sig ridderskapet och adeln, att, hvad skatteoch kronobönder gåfvo i spanmälshjelpen, det skulle deras landtbönder gifva till hälften. Derefter beviljade adeln, att at hvarje fem marks ränta, som hades till uppbörd af landtbönderna, skulle gitvas sex mark siltfvermynt till kronan; och skulle först rusttjensten utgöras efter lag och författningar. Uti riksdagsbeslutet den 2 Mars 1678 beviljades af rusttjensthållet, att utgå efter marketalet, en daler silfvermynt, så att af hvar häst eller 500 marks ränta kontribuerades 500 daler silfvermynt. (Spanmålen den tiden i medeltal till 3 daler silfvermynt tunnan, således en årlig bevillning på hvarje rustningshäst af 166,6 tunnor spanmål i stället för nu knappast så många riksdaler riksmynt). Är 1701 den 20 Mars och år 1702 den 21 Februari påbjöd K. M:t allmän kontribution af hvart frälsehemman, utan undantag, 5 daler ilfvermynt, samt af skatteoch krono2 daler silfvermynt. År 1710 den 3 Januari påbjöd kgl. rådet en allmän kontribution af hvart frälsehemman, utan undantag, 10 daler silfvermynt, samt at skatte och krono 2 daler siltvermynt. Äfven åren 1711, 1712 och 1718 pålades adeln kontributioner på deras hemman och egendomar utan undantag. Och åren 1719, 1720, 1723 och 1727 beviljades af hvart frälsehemman 5 daler silfvermynt. Frälsebonden skulle erlägga 1 daler samt skatteoch kronobonden 2 daler silfvermynt af hvart helt hemman. År 1734 den 12 December beviljades att hvar och en, som egde fast frälseegendom, skulle betala för hvar rusttjensthäst 40 daler silfvermynt, samt i proportion derefter för mer eller mindre. Är 1743 den 7 April beviljades att utgå efter hemmantal af hvart frälsehemman 10 daler silfvermynt, men åbo på skatte och krono såväl som landibe på frälse eller frälse-skatte hemman skulle erlägga en daler silsvermynt. År 1744 den 22 Februari nedsattes bevillningen på frälsehemman till 5 daler, men förblef för åboer på skatte och krono, såväl som för landtbo på frälse edier frälseskattehemman en daler silfvermynt. År 1747 den 14 December (då rustningens utgörande in natura nyss upphört) gjordes en allmän bevillning, hvarefter ridderskapet och adeln samt alla andra, som besuto frälseegendom, skulle betala efter rusttjenstlängd och jordebok 1093 öre silfvermynt för hvar rusttjenstmark ,,och det utan åtskillnad af hvem frälsehenmanet innehades, samt om derföre rustades eller icke. Uti de forndanska provinserna skulle betalas at hvart helt insocknehemman 5 daler samt för mindre i proportion. Ehuru adelus rå och rör samt insocknehemman voro alldeles frikallade, genom Privilegierna, från alla pålagor, kontributioner och bevillningar, åtog sig likväl adeln, som ,,en frivillig gåjvar, hälften mot öfriga frälse eller utsocknehemman. Vid samma tillfälle pålades hvar och en åbo på skatte och krono, såväl som landtbo på frälse eller frälseskattehemman, att erlägga på 1, I9 1 ?3 och hemman 1 daler; på i, y,, 4 hemman 24 öre; under 5 till och med 18 hemman 16 öre; alla under 6 12 öre. Derjemte hvar och en, utan afseende på stånd, som egde skatterätt af något hemman, för sin egendom 2 daler silfvermynt, för hvarje helt mantal och i proportion för mindre; derifrån bondeståndet undantaget, såvida bonden icke egde mer än det skattehemman han bebodde. Enligt bevillningsförordningen den 13 Mars 1752 skulle betalas till begrafningsoch kröningshjelp för frälsehemman och andra lägenheter, som voro under adels-rusttjenst begripna, poaktadt derföre dåförtiden rustades eller icke, i proportion för rustningsmarkerna af 500 markers ränta eller 300 tunnor hartkorn och derutöfver 10 daler silfvermynt o. s. v. De af bondeståndet och andra stånd, som icke till någon annan klassifikation hörde och hvilka bebodde större eller mindre delar af kavallerioch dragonrusthåll, af hvad natur som helst, 2 daler. Bönderna på ett eller flera hemman, utan afseende på deras natur, en daler. År 1756 den 21 Oktober bestämdes bevillningen för ridderskapet och adeln till 10 öre för hvar rustningsmark ,och det utan ätskilnad af hvem frälsehemmanet innehades samt om derför rustades eller icke. I forndanska provinserna betaltes olter hemmantal, likasom äboer och landtboer på åtskilliga slags hemman betalte efter hemmanets storlek, högst en daler och lägst 12 öre silfvermynt. År 1762 den 21 Juni bestämdes bevillningen för ridderskapet och adeln samt alla, som besuto frälseegendom, så att de skulle efter rusttjenstordning och jordebok betala 2113 öre för hvar rustningsmark, ,,och det utan åtskilnad af hvem frälsekemmanet innehades samt om derföre rustades eller icke. I torndanska provinserna betaltes för hvarje helt utsocknehemman 10 daler, och å begge ställen för rå och rör samt insocknehemman hältten mindre. Det synes som denna gång icke blifvit på den jord allmogen innehade lagd någon bevillning utom för ätten att bränna bränvin, hvilken bevillning adeln ock särskildt erlade. År 1766 Mars 13 och Oktober 15 beslutades att tvenne bevillningar skulle utgå af rustningsmarker eller hartkorn ,,oaktadt dåförtiden rustades eller icke. Böndernas bevillning blef särskildt bestämd utan afseende på hemmanens storlek. Åren 1770 och 1772 bestämdes bevillningen till 14Y3 öre för hvar rustningsmark Och det utan åtskilnad af hvem hemmanet innehades samt om derföre rustades eller icke. Bestämmelserna för öfrige jordinnehafvare liknade dem af år 1762. År 1789 bestämdes bevillningen till 7 skill. 2 runst. specie för hvarje rustningsmark utan åtskilnad af hvem frälsehemmanct innehades, och skulle hälften af denna bevillning eller 3 skill. 7 runst. för hvar rustningsmark af hemmanet utgå, ,,ehvad derför rustades eller icke; men öfriga halfva bevillningen försvinna, om och när Kongl. Maj:t skulle finna nödigt låta rustningen utgä. Landtbruksegare och åboer, af hvad stånd som helst, skulle erlägga särskild bevillning af de hemman, som beboddes eller brukades, olika för hemmanen af olika natur. Åren 1797, 1800 och 1808 utfärdades förordningar, enligt hvilka särskild bevillning äfven skulle erläggas för adelns frälseegendomar såsom förut. Uti bevillningsförordningen af den 28 April 1810, då bevillningen bestämdes till s skillingar för hvarje rustningsmark, förekommer detta märkeliga tillägg: ,,Denna afgilt, såsom af grundskatts egenskap eller dermed jemförlig. bör till hälften utgå at hemmanet, ehvad derför rustas eller ej, men kommer till återstående hälften att upphöra, om och när Kongl.