Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 1

Och liksom om riddaren ej ville se mera, försvann han åter bland mängden, och ingen såg honom mera den qvällen. Följande morgon syntes marsken tidigare än han plägade lemna sitt tält, och till allas förväning hade han hjelmgallret nedfäldt. Han gick sjelf till den plats, der hästarne stodo, och lät i hast uppsadla sin hvita hingst, hvarpå han kastade sig upp i sadeln och ilade i sporrsträck öfver flottbron till norra stranden. Herr Thure Stensson, som först föregående dagen kommit till lägret, var ifrig att taga allt i närmare betraktande och var derför redan ute med några svenner. När han fick se marsken, ilade han till honom och red ett stycke väg vid hans sida, men kunde ej få något samtal i gång. Så tyst och förbehällsam var denna morgon hans frände bakom sitt hjelmgaller. — Se der äro de redan färdiga vid sitt skytt! — sade herr Thure och pekade uppåt slottsmuren, der man såg de blanka kanonmynningarne glänsa i solen. Marsken svarade intet, men han tryckte sporrarne hårdt i hingstens sidor och ilade framåt, vinkande åt sin halfbroder att icke följa sig. Denne följde dock, men stannade plötsligt, när han fick se marsken stiga af sin häst. En af de följande svennerna, som höll vid sidan af herr Thure, skyndade fram och fattade tyglarna af marskens häst, och denne fortsatte sin gång framåt stranden. Nu började skjutningen från slottet, och hjertat hoppade af fröjd och stolthet i den tappre herr Thures barm, när han såg, med hvilket mod och dödsförakt, hans halfbroder vände sig mot slottet och liksom tycktes vilja skärskåda de banor, som de afskjutna stenarne togo. Trenne skott skötos, utan att ett hår rördes på den djersve riddarens bufvud. Så blef det ett kort uppehåll, men man kunde se, huru byssemästaren lagade sig till att asskjuta det sjerde.