Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1870, sida 1

sitt nägot mästarelika beteende, men äfven han hade lemnat salen. Längst ned vid stranden af holmen under skuggan af ett par videbuskar stodo den gröne riddaren och den harneskklädde svennen. — Rodenberg är på slottet! — sade den sistnämnde. — Rodenberg? — sporde riddaren och såg skarpt på svennen. — Ja! — tillade denne — han är byssemästare, och i morgon gäller det marskens lif! — Marskens lif?... Hvaraf vet du allt detta? — En af slottsfolket, som vi togo i qväll, har berättat mig det. Jag känner honom sedan gammalt, och han har för öfrigt icke ondt af tunghäfta. Rodenberg går och gäller för en trollkarl på slottet. Han har ej velat skjuta det skott, som man fordrat af honom, af hvad anledning vet man ej, men nu har höfvidsmannen svurit en dyr ed, att i morgon, när marsken som vanligt rider ut att se om sitt folk i det borra holdet, skall dödsstenen ramma honom. Riddaren fördjupade sig i begrundande. Derpå såg han upp mot stjernorna och sade: — I Guds och helgonens händer hvilar menniskans öde! Derpå gick han sagta upp från stranden och närmade sig danssalen. Här fortgick dansen som lifligast. Riddaren tog åter sin plats vid pelaren, och hans öga, som sökte marsken och fru Karin, tycktes vara lika drömmande som vanligt. Han såg fru Karin sitta på en bänk ötverst i salen och marsken stod vid hennes sida. Hon såg så outsägligt lycklig ut, och hennes öga hvilade på marsken, medan hon lekte med svärdfästet vid hans sida, under dethon talade vid honom.