. T—T ———t — I dag, Rodenberg, måste marsken göra sin sista gång till sina hållare vid stranden! En sven har smugit sig in på slottet i natt och medfört de bud från herr Nils, att konungen inom kort är att förvänta hit, och på marskens lif nänger konung Eriks rike, derför skolen I nu skjuta ett skott, så att det skall minnas, så länge män lefva. Rodenberg svarade intet, men höfvidsmannen såg, huru han bleknade och huru hans kropp skälfde. — Hafven I förnummit mina ord, Rodenberg? — sporde han med mera eftertryck. — Ja! — nickade byssemästaren. — Godt! Jag lemnar icke stället, förr än det skottet är skjutet! Rodenberg föll på knä och sträckte sina händer mot himmelen och bad. Höfvidsmannen såg förvånad på honom, och när han steg upp, sporde han honom till, hvad kan hade i sitt sinne, eftersom han började så högtidligt. I — Jag skall skjuta! — svarade Rodenberg med dof, darrande stämma — jag skall skjuta, och Herran i himmelen skall låta mina föglare fälla domen mellan marsken och herr Nils; . — Rätt så! — skrattade höfvidsmannen — rätt så, Rodenberg, men kommen ihåg, att mitt goda svärd skall hitta vägen till edra nacksenor, om jag märker, att I icke gören edert bästa, långt innan den sista föglaren hunnit uttala Gudsdomen. Och sol rann upp, och morgonens dimmor flydde för vinden inåt land, och de fyra föglarne återkastade ljusstrålarne från sina blanka mynningar. Rodenberg tog plats vid den föglare, som var stäld längst till höger och förbi hvilken marsken först skulle komma att ställa sin gång. Han stod der så lugn med handen på bösskammaren, som om han icke hört höfvidsmannens hotelse, eller som om han verkligen betraktat sig såsom ett Guds utkorade redskap.