Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1870, sida 2

ppföddes lika mycket vid bränvin som vid moersmjölken. Ur ett hundra syratio tusen pannor lödade giftvattnet ut öfver bygd och stad. Hvarje ästgifvaregård i riket var en anstalt för uppfölande af vanart, last och brott. På hvarje mils andsväg frestades den vandrande eller färdande af eller flera krogskyltar. Det kostade 3 öre kanan att bränna, föga mer att sälja bränvin; ämja och slagsmål florerade, mord och dråp voo så vanliga, att de knappt ådrogo sig uppmärkamhet af andra än de närmast deri intresserade; nödrar och barn sände från hundratusen hyddor sinnande böner upp till höjden om ett utsinande if källan till makars och fäders förderf. Deras böner blefvo ändtligen hörda. De hundrayratiotusen husbehofspannorna blefvo nedsmälta, katten för tillverkning höjd mer och mer, sabrirationen inskränkt till nägra så tusen bränneier. Tillverkningens belopp sjönk från femtio till emton, slutligen till blott tolf millioner kannor om ret. En icke mindre helsosam reform skedde i lagen om försäljning af den förderfliga drycken. Rikslagen medgaf kommunerna rätt att bestämma om de ville bafva något folkförderfningsställe öppet eller icke och huru mycket ett sådant ställe skulle betala för att folk der måtte få taga sig rus. Kommunerna begagnade villigt tillfället att ur sjelfva giftet ösa medel till att bekosta motgift. De togo (öfverhufvud för hela riket, för stad och land, räknadt) 331 2 öre i skatt för hvarje kanna som såldes eller antogs kunna säljas på utskänkningsställena. De inflytande medlen användes till sanitära anstalter, till skolor och till andra nyttiga ändamål. Det blef nu så dyrt och så mycken risk underkastadt att utskänka bränvin, att på landet den ena gästgifvaregården efter den andra undanbad sig rättigheten dertill och i många städer blef krogarnes antal inskränkt till hälften. Och ju färre krogar, desto mindre superi. Samtiden är icke böjd att göra full rättvisa åt dessa reformer. Egennyttan hos somliga skriar så högt ve öfver dem, och statistiken, den obevekliga statistiken, är för litet känd af allmänheten. Men en kommande upptecknare af de närmast bakom oss liggande 20—30 årens kulturhistoria skall omutligt för nästa generation ådagulägga, huru stora framsteg det sveuska folket har sedan 1853 i följd af bränvinsreformen gjort i sedlighet, hyfsning och upplysning. Nu föreslår bevillningsutskottet att göra om denna reform Efter det D. Nyh. upptagit hufvudmomenterna i utskottets förslag, fortsätter tidningen: Detta förslags antagande skulle bereda så stora fördelar åt en näring, hvilken berillningsutskottet med en viss ömhet försvarar mot beskyllningen för att vara skadlig eller onyttig, att det icke är att undra på om alla bränvinsbrännare med jubel mottagit detsamma. Från rent nationalekonomisk synpunkt betraktadt är förslaget, i hvad det rörer tillverkningen, ock riktigt. Det kan icke principielt försvaras, att man lagstiftar på ett annat sätt för bränvinsfabrikationen än för annan. Men ser man hän till de förderfliga följderna af denna produktion, betänker man att det är det allmännas pligt mot sig sjelf att förbjuda eller åtminstone så vidt möjligt försvåra och betunga densamma till förebysgande eller lindrande af allmän olycka; så mäste man säga sig att detta ändamål skulle blifva motverkadt ju mera man gjorde det lätt och billigt att tillverka bränvin. Ännu mera betänklighet kan man icke undgå att hysa mot förslaget att borttaga kommunernas rätt att uppbära utskänkningsafgift. Vi veta att denna dryga afgift vållat minskning af utskänkningsställenas antal till sådan grad, att man kan resa flera mil efter hvarandra, utan att möta ett enda, och att här och der i ett helt härad ej sinnes något sådant. Visserligen skulle det, enligt förslaget, äfven framgent stå kommunerna fritt att bestämma om de ville tåla försupningsställen inom sig eller icke, samt om ett eiler flera sådana skulle få existera. Onekligt är ock att det ligger en stark lockelse för kommunerna till att medgifva utskänkningsställens öppnande just för den inkomst de deraf nu få hemta. Men man vet ändock icke huru det skulle komma att gå, sedan deras rätt att taga afgift blefve dem beröfvad. Det kan vara möjligt att de derefter blefve mera likgiltiga för hela bränvinssaken och att de började, liksom fört sskedde ockholm, att ufdela åt sina fattiga medlemmar rättighet att försörja sig med kroghällning. hvartill bränvinsbränvarne, under den blifvande sstarkare konkurrensen dem emellan och i följd ad sisvern att afsätta sitt lagrade bränvin, nödvändig! sskulle uppmuntra öfriga maktegande inom kommunen. Sådant kan, som sagdt, inträffa och fortgå än Ida tills eländet blir så stort, att en kommande riksdag, häpen öfver hvad 1870 års riksdag i blind: het beslutat, ser sig nödsakad att åter upprilhvad den gjort. Mor emellertid kan en genera tions moralitet ha blifvit uppslukad af den nys bränvinssyndafloden. Vi äro långt ifrån att våga försöka ens för os I sjelfva afgöra, om bevillningsutskottets förslag skulle föra mera ondt eller godt med sig. Det är all deles för nytt, vi ha alldeles för litet hunnit elle: förmätt uttänka alla dess möjliga följder. Och vy undra om icke detsamma måste vara förhållande med en stor del af riksdagsmännen? Och om se lär, vore det icke då riktigast att afböja förslaget tills det af anhängare och motståndare hun t I blifva så granskadt, kalfatradt och vändt ut oct in på, att litet hvar af dem, som skola beslut: i öfver detta vigtiga ämne, klarare än nu kunnförutse hvarthän deras beslut kan leda 2 Sveriges införsel och utförsel til och med Mars månad innevarande år fö reter, i afseende å de hufvudsakligast artiklarne, följande siffror, hvilka jemfö fras med motsvarande siffror under de förflutra året: Införsel: 1869. 1870.