rsök — tack vare grefve Bismarcks frambå ingsrika personliga bemödanden — vis-Sis eligen slutat med ett eklatant fiasko, de en hvars betydelse ej bör underskattas. 0 ika säkert, som förbundet skall sortskri-Sta i sin inre utveckling, skola äfven detta in artis angrepp förnyas, och de skola blilny esto eftertryckliga och betydelsefullare, är i mera med tiden intrycket af år 1866, ge varunder den allmänna opinionen hos oss St nnu alltjemt står, kommer att försvagas. I. t är den preussiska partikularismen, som Ti avarande parti representerar, en tensh ens, som hittills endast helt blygt vågat ni ramträda offentligt, men under hvars nu di n gång utvecklade fana flera anhängare dkola samla sig än man trott sig kunna sat änta. Pressen har den förtjenst att haf-sg. a klart belyst partiets ståndpunkt, och bi et är nödvändigt att lära känna densam-iä a, för att kunna allsidigt bedöma våra fa örhällanden. så De preussiska partikularisterna kunna sss. j förneka, att genom förbundets stistande steussens maktområde blifvit ansenligt utidgadt, dess maktmedel ökade; men i deas ögon är detta saktum beledsagadt af mständigheter och följder, hvilka försvaa, ja upphäfva den nya skapelsens värlo. Enligt dem, ligga i det nya förbunlet principer, som angripa statens innerta kärna och under sakernas fortgång nåste verka upplösande. Preussen — sä-: sa de — har upphört att vara en sjefstänlig stat; det är numera endast medlem tf förbundet, den egna handlingen harnm möjliggjorts för detsamma, och just uppsifvandet af den, i historiskt afseende myc-sl. ret betydelsefulla, egendomligheten, att det y ned den ena soten stod i det tyska riket, te med den andra sjeliständigt i Europa (nuk höra samtliga de preussiska provinserna, f. itven Posen och Preussen, till förbundet) k hindrar det att någonsin åter upptaga en t sjelfständig aktion. Preussen har föränIrats till sitt innersta väsende, och det l har med nordförbundets skapande lenmat b len åt detsamma historiskt föreskrifna ba-s nan. Hvad bar det fått i ersättning härför? Ledarckallet inom ett förbund, hvilkot saknar de för en stat så nödvändiga historiska rötterna, som fördenskull endast står löst i jorden och kan blifva kullkastadt af hvarje omild vindstöt. Preussen har presidiet i förbundet, men konungen af Preussen har derigenom ingalunda uppnått någon högre värdighet, utan tvertom vodstigit från sin höjd; ,,af Guds-nådelapet har upphört, Preussens krona har rvandlats till ett opersonligt presidentskap, den har vanhelgat sig sjelf. Preussen har åt sin konung förbehällit sig förbundsfältherreskapet, men då en fältherres verksamhet icke är beroende af hans poitiska ställning, utan af vissa personliga egenskaper, så skall ifrågavarande sörbundstältherreskap snart bli illusoriskt, och snart skall den valde förbundsfältherren träda i dess ställe. I öfrigt liknar förbundets författning allting mera än en örfattning; intet är deri klart och bestämdt, den är i högsta grad elastisk och ger förbundet en transitorisk karakter. Hvarje ideell sida fattas densamma; med henne är förbundet bygdt på rent materialistisk grund, det är endast ett militärområde, ett tullområde och ett handelsområde, och då det alltså saknar en ordentlig stats sedliga grundval, kunna dess verkningar endast vara demoraliserande. I sjelfva verket har förbundet uti partikularisternas ögon en betänkligt agitatorisk karakter; det måste nödvändigt leda till förringande af de tyska monarkierna (hvilken synd om det , europeiska furstestuteriet, såsom Heinrich Heine kallar det tyska statskonglomeratet!), till nedsättande af den monarkiska principen öfverhufvudtaget, till en europeisk revolution, som skall slå allt, och naturligtvis i främsta rummet Preussen, i spillror. Såsom ni finner, fattas det partikularisterna icke färg till att måla förbundet i svart. Nå ja, åsigterna om värdet af grefve Bismarcks skapelse äro nu en gång för alla olika. Hvad som på densamma förekommer partikularisterna såsom skuggsida, betrakta andra som ljussida. Detl! är sannt, att förbundsförfattningen ej är någon mönsterkonstitution. Den innehåller de nödvändigaste vilkoren för ett förbundsstatligt samlif; åt tiden och makten af den sedan 1866 i flod komna nationella j rörelsen öfverlemnas att tillägga det öfriga. Åtskilligt har redan fast Åkristalliserat sig dervid, som är egnadt att komplettera författningen åt den ideella sidan. Då partikularisterna kalla förbundet en ,absorberingsmaskink, hvilken man endast behöfver sätta i rörelse för att, vid nödig uppvärmning, framkalla den önskade verkan, så beteckna de på det hela taget riktigt förbundets funktioner. Ty förbundet absorberar i sjelfva verket småningom de till detsamma hörande enskilda staternas väsentligaste funktioner. Detta är, om jag ej helt och hållet misstager mig, den grundid, som Bismarck ämnar förverkliga med sin skapelse. Och det är Preussen, som framför alla låter absorbera sig. Förbundet eger redan den utländska representationen, hären, flottan, postoch telegrafväsendet. Lagskipningen har likaledes redan till en del öfvergått till detsamma; jernbaneväsendet skall inom kort komma i dess händer. Och sålunda är då upplösandet af de särskilda försattningarne endast en tidsfråga. Redan ha i vår deputeradekammare och i pressen röster låtit höra sig, hvilka, i främsta rummet af praktiska skäl, beteckna den preussiska — —— ——