sa en mycket liberalare karakter, ån fe nan någonsin ansett möjligt af denna ninister. Så t. ex. går inrikesministerns retsordninh — ett lagförslag af högst inkipande verkan i sjelfstyrelsens riktning — vida längre än den sordne liberale miistern grefve Schwerins enahanda förslag. set af ministern för undervisningen framagda förslaget till en skollag liknar fullcomligt det, som under den liberala ,nyalh vörans tid utarbetades under ministern sa on Bethmann-IIollweg. Justitieministern Ir r till råga på allt hittat på reformer, si hvilka ett verkligt konservativt hjerta!d kan tänka utan fasa. Och likväl har ff andtdagens session gått förbi, utan attle itt enda af dessa förslag blifvit lag. Man s var användt en ofantlig arbetskraft, ly-!v ide vältalighet och en dyrbar tid pålv ådplägningarne om dem, men ej kom-d nit till något annat resultat än till in-y igten om, att lagstistningens trenne sak-jorer i sina sträfvanden förhålla sig till varandra som motsatta poler. Man har sin höjd bragt till stånd hvad som var dvändigt för det mest trängande hushofvet — hvad som gick derutöfver, var Danaidarbete. Regeringen hade kunnat; bespara deputeradekammaren mycket arbete, om hon i tid tagit tillbaka de förslag, för hvilka hon ögonskenligen ej kunde vänta någon framgång, men hon ville ifven tillgodogöra sig det negativa resultatet af förhandlipgarne vid de till nästa, höst förestående valen, och fördenskull:( lät hon rådplägningen öfver förslagen pågå så grundligt som möjligt. G Herrehuset spelade vid dessa förhandl I J SA — 802 lingar en märkvärdig roll. Derigenom, att de vigtigaste förslagen först framlades för deputeradekammaren, kände sig herrehuset svårt tillbakasatt och förbisedt. Det! insåg ganska väl, att regeringen betraktade deputeradekammaren såsom Preussens parlamentariska tyngdpunkt, och den ofrivilliga sysslolöshet, i hvilken det fann g försatt, medan i den andra kammaren de ifrigaste debatter pågingo, uppväckte hos pärerna allahanda svarta tankar. Huru! skulle de, landets förste män, stå tillbaka för deder borgerlige pratmakarne; skulle de behöfva vänta tills! desso talat ut och se till hvad de behagade lemna öfrigt åt herrarnes höga hus? Odrägligt! Dylika betraktelser funno ledarne inom herrehuset för godt att vid hvarje tillfälle högt göra från talaretribunen; de inverkade ej sällan på behandlingen i sak af lagförslag, och det blef vid flera tillfällen nödigt, att grefve Bismarck med hela vigten af sin personlighet uppträdde till förmån för förslag, hvilka icke ens egde någon stor principiell vigt. Härtill kom ännu en omständighet. Helt säkert hade herrehuset aldraminst tänkt på, hvilken betydelse den nordtyska riksdagen skulle erhålla i Bismarcks hand. Men under de få åren af sin tillvaro har denna nya parlamentariska korporation svingat sig långt öfver herrehuset; den hyser intet förbarmande med en institution, hvilken, såsom herrehuset, kan liknas vid en genom konst eftergjord borgruin, d. v. s. synes onyttig som en förfallen byggnad från medeltiden, utan att, såsom en sådan, ega ålderdomens ärevördiga och aktningsbjudande egenskaper. Riksdagen uppreser en fullkomlig ny, ljus byggnad, inom hvilken folk af det slag som herrehusets medlemmar ingalunda kunna hafva någon trefnad. Den är fördenskull inom herrehuset föremål för ett hat, desto bittrare, som enhvar ju ser huru ofta riksdagen genom grefve Bismarck låter begagna sig till kontramina mot pärernas hyperkonservatism. Inom riksdagen ha kommit till stånd lagar, hvilka, om de behöft den preussiska landtdagens sanktion, aldrig skulie ha blifvit bifallna af herrehuset. Fri flyttningsrätt, yrkesfrihet o. s. v. äro ord, hvilka redan genom sitt blotta ljud komma håren att resa sig på en äkta preussisk pärs hufvud, huru mycket mera icke då såsom rubriker på lagar, hvilka måste bringas till utförande tillochmed i feodalismens sista bälverk, i Mecklenburg. Hittills hade herrehusets hat saknat en ventil, för att göra sig verksamt. Hatet hade endast sig sjelft att förtära. Men riksdagens djerfva framåtskridande under dess sednaste session erbjöd tillräcklig anledning att våga försöka ett angrepp mot riksdagen och nordtyska förbundet öfverhuivud. Genom inrättandet af en högsta förbundsdomstol för handelssaker (hvilken, som bekant, har sitt säte i Leipzig) har förbundet utvidgat sin kompetens, och det är säkert, att ännu mången handling af samma slag skall följatpå denna. Det, som uppväcker allmänna förhoppningar, blir i herrehuset föremål för de svåraste farhågor. Ty plötsligt inser det höga huset, att om utvidgningarne af förbundets kompetens fortgå på detta sätt, det en vacker dag skall komma i den ställning att bevista sin egen begrafning. Hotadt till sin dyra existens, uppgifver det illustra huset höga skrik och skrän, begagnande dervid en mund, som i sin funktion tager sig högst besynnerligt ut. Det är ingen annan än grefve Lippe, f. d. preussisk justitieminister, som i herrehusets namn uppträder såsom åklagare mot förbundet. Han anklagar detta för att bafva kränkt den preussiska konstitutionen. Besynnerligt! Det var grefve Lippe, som vid tiden för den preussiska författningskonflikten såsom justitieminister tälde, att af hans kolleger de svåraste angrepp gjordes mot de vigtigaste pa