hit, så gör det mig detsamma! — svarade den stolte riddar Nils. Sjelfve erkebiskopen kom utanför slottet, och berr Nils gick honom väl till mötes, men icke längre än till vindbron, och bakom sig hade han trettio barska svenner i blanka harnesk, och han gaf den höge prelaten samma svar, som förut marskens bud. Det var naturligt, hvad derutaf skulle följa, nemligen Stegeborgs belägring. — Min frände skall se och finna — sade herr Nils till sin gäst, när han åter kom inom borgen — min stolte frände skall se, att han icke i mig har en gammal gubbe att göra med. Ett par dagar derefter, sedan slottet redan började omgitvas af krigstolk, berättades det, att marsken haft ett sammanträde med herrarne i Skällviks klockarestuga, der han rådfört sig med dem om hvad som borde företagas mot Stegeborg, och då de lemnat undvikande svar, hade han häftigt gifvit Herman Berman befallning att med sina svenner lägra sig på södra sidan om slottet, hvarjemte han tillsagt herr Carl Kristersson att föra en annan afdelning folk mot norra sidan af slottet. Men herr Carl hade dertill utan långt betänkande svarat: ,förr än jag tager mig det uppå, vill jag lemna eder Ringstaholm i händer! Marsken hade blifvit vred, men han hade mottagit slottet och gifvit det åt herr Erengisle Nilsson, och han var det, som man nu såg rycka an norr ut. Men drotsen och hans son hade begifvit sig till Nyköping för att derifrån draga öfver till Wiborg i Finland, den enda förläning, som drotsen fått behålla. Och omkring Stegeborg slöt sig de belägrandes krets allt närmare. Herr Nils kände tllkomligt kraften, vaksamheten och stridsdugligheten hos de män, hvilka anförde marskens folk. Så väl Herman Berman som Erengisle Nilsson kände han sedan den tiden, han sjelf med dem anförde bondehären under Engelbrekt på dennes sista segertåg