han verkligen så gåsve allt hopp om framgång förloradt, allan hans vilja jag göra vill, sade han ... Ack, det var en mäkta sorglig syn att se den gamle förkrossade herrn, när man, som jag och flera, sett honom mäktig och full af hopp att kunna föra detta rike genom stormarne till lugn och ro! — För gammal, för gammal är herr Krister Nilsson! — utropade herr Nils och slog på sitt svärd. — Jag vill sjunga en annan visa för min mäktige frände, herr Carl! — Men han kommer dragande med stor makt, herr Nils, och framgång föder framgång . .. Huru många svenner hafven I här på Stegeborg? — Väl har jag ej fyllest så många, som marsken, men en af mina är så god, som tre af hans, det kunnen I lita på, riddar Jost, och dessutom väntar jag, att konung Erik skall låta höra af sig, så väl från sjösidan här, som från Norge. Min unge frände, herr Thure Stensson lärer få se sig om, att han ej får sin skalle knäckt af sin granne, herr Kolbjörn Gerst på Bohus. — Godt! — svarade riddaren, — I skolen snart se eder mäktige frände framför detta slott! — Må han komma, riddar Jost, må han komma — genmälte Nils leende — vågar han öfver Bråviken rida, nog skall han här finna de män, som vågar honom bidal liddar Jost blef herr Nils Stenssons gäst på slottet, der han ville afbida vårens ankomst och skeppslägenhet till Lybeck. Och många dagar dröjde det icke, så kom marsken ridande, åtföljd af sjelfva erkebiskopen och biskop Thomas samt bland de verldsliga rådsherrarne herr Krister och hans son Carl. Och bref kom från riksens råd till herr Nils att han skulle infinna sig hos marsken, för att stridigheten dem emellan måtte kunna biläggas i godo. — Jag blir der jag är, vill ej marsken komma