kringom riket, och allt mörkare blef hans blick, allt fåordigare blef hans tal. Han började till slut inse omöjligheten att ensam kunna uträtta något till gagns mot marskens hola makt. De voro för spridda, de som numera skulle håla tillsammans mot honom. Det var för låugt afstånd mellan Stegeborg och Kalmar samt Borgholm, på hvilket sistnämnda slott herr Magnus Gren satt som slottsherre. På Stäkeholm satt väl Nils Jönsson (Oxenstjerna), en hård och vildsint man, som icke drog i betänkande att när så påfordrades sätta sig i förbindelse med de sjöröfvare, hvilka nu åter började dyka upp i Östersjön. Men denne herre stod mera ensam och hade icke trädt i samband med de herrar, hvilka nu stredo med marsken om högsta väldet. Måhända utöfvade brorsonens, den sluge Upsalakanikens, herr Jöns Bengtsons tillbakadragande något inflytande så väl på honom, som hans broder, herr Bengt Jönsson. Nog af, herr Nils insåg tydligt, att med de splittrade krafter, hvilka numera stodo till partiets förfogande, var intet att göra. Han måste sjelf skaffa sig större makt, och buru han gick och grundade derpå, så upprann det slutligen för honom ett ljus. Han började dagtinga med Herman Berman och herr Erengisle Nilsson och lyckades verkligen med dem afsluta ett stillestånd till Palmsöndagen, som det året inföll den 29 Mars, hvarunder Herman och Erengisle skulle hos marsken utverka lejd för herr Nils att komma fri och säker till och från Carl. Men knappt hade belägringen på grund häraf upphäfts, förr än herr Nils redde sig att lemna Stegeborg och begitva sig till Gotland, till konungen. Så gick någon tid, och han kom slutligen till konangen efter att med knapp nöd hafva kommit förbi vid Eds kyrka och vid kusten söder om Stockholm lyckats komma ombord på ett fartyg, som förde honom öfver till Öland, hvarifrån han begaf sig till Gotland. Hit kommo äfven Magnus