Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1870, sida 2

Ännu mera i dechargefrågan. Under denna rubrik bar grefve Henning Hamilton i Dagl. Alleh. replikerat J. A. G:s förut af oss återgifna artikel. Ur det pikanta genmälet meddela vi följande: Ir J. A. G. frågar, om icke, utom de af mig omförmälda, ,äfven ett missnöje finnes, som, kanske omedvetet, har sia grund i något bittert minne af en eller annan politisk motgång — vare sig vid det fruktlösa försvaret af någon kär åsigt eller det misslyckade försöket att genomdrifva en med värma omfattad plan? Frågan är väl icke stäld till mig, men då hon utan tvifvel åsyftar särskildt min ställning, vill jag oförbehållsamt besvara henne, så vidt mig personligen angår. Öfver något misslyckadt försök utt genomdrifva en plar har jag ingen anledning till missnöje, emedan mina planer inom det politiska området, sedan jag lemnade min plats såsom konungens rådgifvare, icke sträckt sig längre än till bemödandet att uppfylla mina medborgerliga pligter eller att fullgöra gifna föreskrifter, der jag varit sådana underkastad, och om min förmåga dervid stundom, kanske ofta, varit otillräcklig, har jag aldrig sökt den lumpna trösten att på någon annan skjuta skulden för mitt fel. Deremot erkänper jag villigt, att jag har ett så lifligt, ehury icke bittert, minne af det fruktlösa försöket att försvara en med varm öfvertygelse omfattad åsigt, att jag ingalunda, för att ihågkomma detsamma, behöfde af en bland mina besegrare derom erinras. Det är visserligen också lika möjligt, att detta minne hos mig alstrar en benägenhet att upptäcka allt för starka skuggor, som att minnet af segern kan för min 1 ligare motståndare öfver samma tafla sprida de lösa förboppningarnas rosenskimmer. Skulle dock äfven den sinnesstämning, hvari jag sålunda befinner mig, kunna räknas bland oberättigade missnöjen, hade jag så mycket mindre någon anledning att under ö:verläggningen om dechargebetänkandet vidröra detsamma, som den för statsrådet obetydliga olägenheten att hafva en missnöjd i den ena kammaren mäste mer än motvägas af fördelen att i den andra kammaren hafva en ledamot, hvilken måste känna sig så mycket kraftigare uppmanad att, i händelse af behof, till regeringens försvar använda sin lysande förmåga, som han med statsrådets främste ledamot delar ansvaret för åtskilligt mer än det, som utgör den antydda grunden till mitt oskadliga missnöje. Om jag ej lider af en alltför stor sjelfförvil lelse, gör mig hr J. A. G. också orätt, då han sy nes räkna mitt missnöje bland dem, , hvilka härflyta från mer eller mindre grumliga källor. Det kan utan tvifvel grunda sig på en oriktig uppfattning, men bottnen till den källa, ur hvilken det flyter, är likväl en fosterlandskärlek så fast, att om vattnet för ett ögor skulle synas grumligt, det endast kan bero derpå, att en förbigående funnit för godt att deri ,,två sina händer. Att hr J. A. G. riktigt uppfattat den väsendtligaste anledningen till min farhåga för riksdagsord ningens år 1566 verkställda förändring, är lika visst, som att han missförstått mitt uttryck om nregeringsmakten i konungens hand. Om ej redaktionen af Dagligt Allehanda sedan gifvit detta uttryck sin riktiga och, jag anser mig kunna tilllägga, enda möjliga förklaring, skulle jag frukta, att jag yttrat mig otydligt. Nu vågar jag hoppas att icke så är, men må dock såsom ctt ytterligare förtydligonde anmärka, att om jag, då frågan är om regeringsmaxt i öfverensstämmelse med vår regeringsform, aldrig kan tänka mig konungen utan statsrådet, jag likväl ännu mindre tänker mig statsrådet utan konungen. Samverkan mellan konungen och hans rådgifvare utgör hos oss lagen och frihetens säkraste värn, och jag önskar derför, att den måtte, såvidt möjligt är, bevaras, oaktadt det synes mig ligga i sakens natur, att vårt styrelsesätt måste utveckla sig till att allt mer och! mer blifva hvad man kallar parlamentariskt. Detta innebär nemligen ett representationens ökade inflytande på de grundsatser, som inom regeringen måste göra sig gällande, och det är derför, enligt min öfvertygelse, en angelägenhet af bögsta vi att äfven den konstitutionelle konungen å sin sida kan stå stark inom grundlagens gränsor. Hvad slutligen angår frågan om ett konseljpresidentskap — en fråga, som i öfrigt ej blifvit af mig under innevarande riksdags förhandlingar vidrörd — har hr J. A. G. ,icke egentligen något emot att ett sådant embete införes, och han erkänner ,,behofvet att någon finnes, som leder och öfvervakar statsrådets samfälda arbete, men han anser detta behof äfven under nuvarande förhäl landen lätteligen kunna fyllas antingen genom ju stitiestatsministern såsom statsrådets främste ledamot eller, om han ej skulle ega härtill nödiga egenskaper, af ,den mest framstående personligheten inom statsrådet. För min del kan jag icke dela denna åsigt, dels emedan jag anser skadligt, om konungen vid valet af justitiestatsminister måste fästa afseende vid andra egenskaper än dem, som för detta embete äro vigtigast, dels emedan jag icke håller troligt, att, så länge justitiestatsministern är statsrådets främste ledamot, någon annan lämpligen kan inom konseljen utöfva det ledande infiytandet, samt slutligen och väsendtligast derför, att jag anser både konungen och riksdagen berättigade att veta hvem som ,,leder och öfvervakar statsrådets samfälda arbete. Stockholm den 20 April 1870. Ilenning Hamilton.s Denna framställning har uppkallat en yslutförklaring af hr J. A. G., deri den ärade författaren söker, i de vänskapligaste ordalag, utplåna det bittra intryck, som hans föregående uppsats synes hafva gjort på grefve Henning Hamilton. Denna förklaring slutar med följande ord: ,Att grefve H., liksom jag, önskar och äsyltar en stark rogeringsmakt i förhållande till folkmakten eller riksdagen, har jag aldrig förnekat eller SAVPP SOL 117 SC MISSIVE SVI Ö011d11111170 af fraktfarten minst 11 mill. Spdr. höteborg den 26 April